Ära

KAPITEL 6. Heder och ära är viktiga begrepp för vårt folk. Hederskänslan kommer inifrån, från vårt blod, och ger oss en instinktiv förståelse för rätt och fel.

Sankt Göran dräper draken. Foto: PD-US.

För många människor, folk och världsåskådningar är hedern något ytligt, något som sammanfaller med ytligt anseende, gott rykte och allmän status i samhället. Den som uppvisar ett propert beteende i samhällslivet och privatlivet, den som följer de allmänt erkända reglerna för borgerlig respektabilitet, den som över allt annat vet hur man upprätthåller ett ytligt skal kring sitt inre, han anses vara en hederlig gentleman i denna ytliga, liberala värld. Individer och folk vakar ofta noggrant över denna så kallade heder och försöker därmed dölja sitt inre fördärv och tomhet. Deras vädjande till denna hederslöshet är hos dem inget annat än ett uttryck för deras grundläggande lögnaktighet.

För den tyska människan tränger hedern in i hans väsens innersta djup. Det är det grundläggande värdet i hans karaktär. Den växer fram ur hans rasliga världsåskådnings innersta fundament. Heder betyder trohet till Guds skapelseordning, till livets lagar, till blodets röst, till sig själv. Den Allsmäktige har satt handlingens lagar för människor och folk i deras blod, i deras inre, i deras medvetande. Att vara trogen dessa gudomliga lagar och att därmed vara den som verkställer och fulländar det gudomliga skapelseverket och skapelseviljan, det är för de största och högsta människorna, vad som menas med ära.

Bland tusentals stora och små saker i livet måste denna ära framhäva sig. Den som full av hängivenhet, glädje och trohet tjänar sitt folk i både stora stunder och den enkla vardagen, är väl medveten om sin heder.

Den som håller sitt blod rent och sin själ ren, den som i sitt hjärta värnar kvinnans heder och familjens glädje, den som utför sina heliga plikter gentemot sina förfäder och efterkommande, den vet vad tysk heder innebär.

Den som alltid minns att pengar och egendom från Skaparen tilldelades hela folkgemenskapen, den som ser det som en ren självklarhet att ge av sitt överflöd till de behövande, den som ser andras egendom som oantastbar, den som skyddar sitt folks egendom som sitt eget, han håller sin heder ofläckad.

Den som ser och behandlar varje folkkamrat som en blodsbroder, den som inte höjer sig själv, av högmod och arrogans, över andra folkfränder, den som inte förnedrar sig själv och kryper hundlikt inför mäktigare människor, han är en hederns man.

Heder är trohet mot det naturliga, det innebär trohet mot en själv och ens folk. Den tyska människan har därmed inget behov av tusen olika moraliska stadgar, han behöver inte någon talmudisk moralguide som befaller exakta beteendemönster att följa i tiotusen olika situationer i livet. För honom är hans heder den tydligaste kompassen i livet och i handling.

Heder innebär därmed inre sanningsenlighet, äkthet och klarhet. För den tyska människan finns ingen dubblerad moral för det offentliga livet respektive privatlivet, för den uniformerade respektive den civilklädde. Den mest hemliga tanken, den mest dolda handlingen och det hemligaste ordet måste tåla att ställas inför den tyska människans privata hedersdomstol, precis som hans handlingar i det offentliga.

Han är medveten om att även hans mest privata känslor, inspirationer, tankar och handlingar på något vis är byggstenar för formandet av hans karaktär, att de på något sätt såsom fina huggmejslar förändrar och formar bilden av hans innersta väsen och därmed även påverkar den yttre kroppsliga spegelbilden av hans karaktär. Trots denna inre hederlighet och medvetenhet innebär inte heder småsinthet, skrupelfrihet eller avsaknad av moralisk självinsikt. Samtidigt breda och klara, finkänsliga och ömma, likt hela Guds skapelse, är livets lagar och därmed också den tyska mannens heder.

Medvetandet att hans liv är invävt i universums storslagna samband, att det gudomliga är verksamt genom honom, att Herren har givit heliga krafter till hans blod, hans själ och hans ande, insikten att hans liv är storslaget och meningsfullt i harmonisk samklang med epokerna och generationerna, tilliten till de styrkor som Skaparen har skänkt honom – allt det ger den tyska människan en berättigad stolthet. Och denna stolthet reflekterar sig i hans känsla för heder.

Med detta stolta hedersmedvetande känner den tyske mannen till att han själv måste hålla sin heder ren, men även att han inte får tillåta den att befläckas eller attackeras av någon annan. En skada mot hans heder är en skada mot gudomliga rättigheter. Han har därmed den heliga plikten att stå upp för sin heder och försvara den mot illvilliga människor och folk. Här är han varken småsint eller känslig. Här också agerar han klartänkt, skoningslöst och kompromisslöst, då det djupaste och mest heliga står på spel. Emedan detta kommer han, mer än något annat, alltid vara medveten om att han endast kan förvänta sig andras respekt för sin heder, om han själv håller sin heders sköld ren.

I alla tider har i Tyskland förlusten av heder alltid ansetts vara den största skam och förödmjukelse och det värsta förräderi. Förlust av heder innebär förlusten av sitt eget innersta väsen.

Det har funnits tider och folk som saknat förståelse för hederskonceptet, som bara visste att handla moraliskt under piskan eller enbart på grund av ren egoism.

Vi tyskar är lyckliga och stolta över att Skaparen har gett oss hedern som rättesnöre för våra liv och samtidigt även som den högsta moraliska egendomen. Vi är lyckliga över att nationalsocialismen återigen har lett oss tillbaka till denna moraliska grundvärdering.

Sprid artikeln på sociala medier!

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och skapa ett konto här.

Prenumerera
Meddela om
2 Kommentarer
Äldst
Senaste Mest röstad
Inline Feedbacks
View all comments