DEBATT. Den här artikeln vänder sig till de nationella som ännu inte har bestämt sig för att sluta upp i Nordiska motståndsrörelsens demonstration i Göteborg den 30 september samt de som rent allmänt är skeptiska till demonstrationer.

Vissa förstår inte varför demonstrationer är relevanta. Att demonstrera kan uppfattas som otidsenligt och ineffektivt. Det går ju nu för tiden att nå ut med vårt budskap på internet istället, tänker somliga.

Att ge sig ut på gatan innebär vissa risker och att arrangera en demonstration är resurskrävande. Det kostar enorma mängder arbetstid vad gäller planering och marknadsföring inför en demonstration. Det kostar också en hel del pengar att införskaffa rätt utrustning (fanor, sköldar, kommunikationsutrustning, funktionella kläder o.s.v.) samt transportera människor till och från en demonstration.

Vissa av de som är skeptiska till demonstrationer är intelligenta personer och det hjälper inte att vråla om vikten av mod och gatukamp till dem. De intellektuella kontrar bara med att ”metapolitik” är den enda meningsfulla formen av politisk aktivism och ser ner på de mer aktivistiskt lagda personerna.

Läs även: Varför ska vi demonstrera?

Jag kan själv tycka att det blir lite intellektuellt fattigt när folk nöjer sig med att hävda att demonstrationer är viktiga för att vi genom dem ”står upp för våra åsikter” eller ”tar kampen mot vänsterextremisterna”. När man argumenterar på det planet utgår man från att motparten förstår vad man menar och håller med om att det är något viktigt, vilket inte alltid är fallet. Så jag skulle vilja fördjupa argumenteringen något och mer från grunden förklara varför demonstrationer är viktiga.

Teori kontra verklighet
Problemet med de som tycker att demonstrationer är meningslösa är att de har ett teoretiskt synsätt som inte håller vid närmare granskning. Om människor verkligen hade varit helt rationella varelser hade det räckt att via internet presentera övertygande argument och fakta för att vinna över alla folkkamrater till vår sak, men uppenbarligen är det inte så enkelt.

Sanningen är på vår sida men människor är inte ”rationella individer” som per automatik söker sanningen. Människan är i grund och botten ett flockdjur och speciellt vi nordbor har ett problem med överdriven konformitet då vi är rädda för att exkluderas ur gemenskapen.

Sociala experiment visar till och med att många människor, även när det gäller fullständigt meninglösa och okontroversiella saker, helt medvetet ljuger för att passa in i en grupp. Det är därför medier som vill manipulera politiska val är så besatta av opinionsundersökningar, för genom att rapportera om vilka politiker och partier som är populära respektive impopulära utövar media ett grupptryck som påverkar den enskilde läsaren och hur denne kommer att rösta.

Men siffror är ändå något abstrakt och ”onaturligt”. Siffror i sig gör därför inte ett så starkt intryck. Det mänskliga psyket visualiserar därför inte heller alla personer som gillat ett invandringskritiskt inlägg på Facebook eller alla de hundratusentals människor som röstat på Sverigedemokraterna. Annat är det med demonstrationer, de talar till psyket på ett annat sätt.

Den här bilden säger mer än ett invandringskritiskt inlägg på Facebook med tiotusentals gillamarkeringar eller en artikel med en lång referenslista.

Demonstrationer humaniserar en ideologi genom att sätta ansikten på dess anhängare. Demonstrationer är också styrkemanifestationer.

Precis som många svenskar känner obehag när de går förbi ett invandrargäng så känner våra meningsmotståndare obehag när de ser våra demonstrationer. Obehaget beror inte på att de skulle vara särskilt rädda för att bli utsatta för våld, som journalister och vänsterextremister ljuger om för att mobilisera till våldsamma motdemonstrationer mot oss. Det obehaget egentligen beror på är att våra åsikter, vårt engagemang och vår övertygelse genom en mäktig demonstration blir väldigt påtaglig och svår att förtränga eller avfärda. Det visar att demonstrationernas psykologiska genomslagskraft är mycket starkare än andra former av propaganda.

Även för deltagarna i en demonstration är det en ofta känslomässigt stark upplevelse som är svår att komma i närheten av med annan politisk aktivism. Och känslor är nödvändiga för att hålla glöd och motivation uppe. Det behövs en känsla av gemenskap och styrka som motvikt till all defaitism som våra fiender försöker besmitta oss med.

Demonstrationer är också något som i princip alla som vill kan delta i. Alla kan däremot inte ägna sig åt mer intellektuella sysslor då de inte har tid eller saknar fallenhet för det. På så vis är demonstrationer ett sätt att se till att den nationella rörelsen inte blir en sluten intellektuell klubb utan en verkligt folklig rörelse där alla är välkomna och kan engagera sig.

Det är skillnad på att å ena sidan iaktta politik på avstånd och sympatisera med andras kamp och å andra sidan att själv leva politik, att själv vara en del av kampen. En person som öppet deltar i demonstrationer får ett starkare band till sina åsikter och kommer generellt sett att kämpa mer fanatiskt för seger än en person som inte är lika öppen med sina åsikter.

Vänstern förstår tyvärr allt detta bättre än de nationalister som fastnat på internet. Extremvänstern agerar också rationellt och målinriktat utifrån den här förståelsen när de väljer att fokusera på att trakassera ”organiserade fascister” och få dessa att ”hoppa av”. Inte ens Folkets demonstration som hade ett helt uddlöst politiskt budskap fick vara i fred för vänstern, för politiskt inkorrekta offentliga sammankomster är ett hot mot den kulturmarxistiska hegemonin.

Genom att motdemonstrera och skapa kaos vill vänstern dels avskräcka folk från att delta i våra demonstrationer, dels skapa intrycket inför allmänheten att våra åsikter är kontroversiella och problematiska. Vissa strider som inte går att vinna bör kanske undvikas. Pegida och SDL har till exempel tidigare genomfört en del pinsamma försök till demonstrationer eller torgmöten där de inte lyckades med mobiliseringen och därför framstod som förtryckta mobboffer, vilket inte är en bra image att ha. Men så länge man kan få ut ett respektabelt antal demonstranter på gatan och garantera säkerheten så är det strunt samma om motdemonstranterna är fler.

Om man inte tar plats finns man inte heller i allmänhetens medvetande och kan inte påverka andra människors uppfattningar. Därför vill vänstern inte bara ha bort oss från (((Facebook))) och andra stora sociala medier på internet, utan de vill även få bort oss från gatan. Hade demonstrationer verkligen varit meningslösa så hade inte vänsterextremister sida vid sida med liberala journalister reagerat med den hysteri och det hat som vi ser varje gång vi arrangerar en demonstration.

Alla metoder behövs
Det finns egentligen inget motsatsförhållande mellan gatuaktivism och internetaktivism eller annan intellektuell verksamhet. Båda sakerna behövs och fungerar i växelverkan: Effektiv opinionsbildning på nätet mobiliserar fler människor till våra demonstrationer. Framgångsrika demonstrationer skapar å sin sida ett ökat intresse för våra idéer och stärker övertygelsen främst hos de som deltar i demonstrationen men också hos mer passiva sympatisörer.

Egentligen är inte detta en komplicerad slutsats att dra och många av de som är emot demonstrationer är det nog på grund av sin egen feghet eller bekvämlighet. Man kan inte kräva att alla sympatisörer ska sluta upp i en demonstration och det finns andra sätt att bidra till kampen på, så jag dömer inte ut alla som inte deltar i demonstrationer. Däremot kan man kräva att de som inte vill delta i demonstrationer åtminstone låter bli att försöka rationalisera sin egen bekvämlighet genom att rent allmänt ifrågasätta nödvändigheten av demonstrationer.

Demonstrationen i Göteborg
Demonstrationer är alltså viktiga och den 30 september demonstrerar Nordiska motståndsrörelsen i Göteborg under parollen ”Revoltera mot förbrytarna”. Det blir vår fjärde demonstration på två år och de tidigare tre har varit extremt lyckade då de skett utan några större ordningsstörningar och samlat allt fler deltagare. Därför verkar den svenskfientliga pressen gå in hårt för att piska upp en hatstämning inför demonstrationen i Göteborg.

Även polisen har de senaste veckorna börjat trilskas efter att inledningsvis ha skött planeringen av demonstrationen bra, antagligen har polisen i Göteborg tvingats till det på grund av påtryckningar från ovan. Motståndsrörelsens testdemonstration under gårdagen visar dock att polisens hot om att omtolka hets mot folkgrupp-lagen kan ha varit en ren bluff. När det väl kommer till kritan den 30 september hoppas och tror jag att polisen kommer att prioritera att upprätthålla lugn och ordning i Göteborg framför att ägna sig åt politiskt fulspel.

Vad gäller motdemonstranterna är jag övertygad om att de flesta kommer nöja sig med att uttrycka sina åsikter eller föra oväsen, vilket är deras rätt så länge de inte stör vår demonstration. Den 12 november förra året visade också att den svenska våldsvänstern utgör en väldigt liten del av motdemonstranterna. Även med en liten tillväxt under det senaste året kommer de i Göteborg antagligen inte lyckas med annat än att bråka med polisen och få stryk som vanligt. Men man ska inte underskatta fienden och utgå från att allt kommer att gå helt perfekt. Göteborg kan bli den mest utmanande demonstrationen hittills för Motståndsrörelsen och vi är redo för det.

Med anledning av den mediala uppmärksamheten kring den kommande demonstrationen och att Motståndsrörelsen idag är den enda nationella organisationen i Sverige som upprätthåller traditionen med större demonstrationer är det viktigt att så många som möjligt sluter upp den 30 september. Det är viktigt att även kamrater utanför organisationen sluter upp och visar att polis och media inte kan skrämma oss till tystnad och att motståndet mot folkmordspolitiken växer.

Alla till Göteborg!


  • Publicerad:
    2017-09-18 12:00