Apokalyps 1945

Av ,
Historieredaktör
2

DRESDEN. Henrik Gustafsson fördjupar sig i händelseförloppet kring attackerna mot Dresden. Vad föranledde den värsta massakern i Europas historia och vad fick det för effekter?

Winston Churchill  tog över rollen som Storbritanniens premiärminister den 10 maj 1940. Detta datum markerar en vändning till en alltmer hänsynslös krigspolitik gentemot Tyskland.

Genom hela kriget framstår han som en ynkrygg med stora mindervärdes-komplex. Dessa försökte han kompensera genom att begå illdåd mot oskyldiga människor. Han var dock inte ensam i sina strävanden att utplåna så många tyskar som möjligt.

Folkmördaren Churchill.

Hjärnorna bakom massakern
Under 1941 gjordes makabra experiment av de allierades rådgivare i bombstrategi, professor Solomon Zuckerman. Han utförde djurförsök för att bland annat räkna ut hur stort explosionstryck en människa kunde överleva.

Hans medarbetare och Churchills rådgivare, fysikern Frederick Lindemann, skrev i en rapport den 30 mars 1942 att ”area bombing” kunde krossa fiendens anda om den inriktades på arbetarklassområden i 58 tyska städer. På det sättet skulle de på drygt ett år kunna göra en tredjedel av Tysklands befolkning hemlös. (s.18)

Solly Zuckermann och Frederick Lindemann.

Utrikesminister Anthony Eden var inne på samma linje. Han skrev i ett brev till ”Secretary of state for Air,” Archibald Sinclair den 15 april 1942 att: ”Den psykologiska effekten av bombning har liten koppling till den militära (…) ekonomiska betydelsen av målet; de bestäms enbart av mängden av förstörelse och oreda som skapas.” (s.273)

Zuckermann var drivande bakom en plan för massiva attacker på Tysklands ”transportsystem.” Den amerikanska flygvapen-generalen Ira Eaker skrev till sin kollega Carl Spaatz att: ”Zuckermans gäng verkar blivit besatta av transport.” (s.97)

Dessutom menade Eaker att Zuckermans plan skulle ”övertyga tyskarna om att de allierade var barbarer: ”det skulle bli fullständigt självklart för dem att detta innebär storskalig attack på civila.” (s.97)

Churchill insisterade på en flygattack mot tätbefolkade områden i öst. Det påstådda målet var att förkorta kriget. Han menade att det fanns ett ”politiskt värde” i att bistå Sovjet i deras offensiv. (s.92)

Häri ligger grunderna för vad som sedan blev Arthur Harris uppgift. Han tog över rollen som överbefälhavare vid Bomber Commands underjordiska högkvarter i High Wycombe den 22 februari 1942.

Dresden verkar hela tiden varit inräknat bland möjliga mål för Bomber Command. Kartan över staden som till slut användes vid attacken skrevs ut redan i november 1943. Inget talar för att det funnits någon slags överenskommelse om att skona staden.

Anthony Eden och Arthur Harris.

Nedtystad förintelse
Att medvetet angripa civila var en policy som effektivt doldes för allmänheten av den brittiska regeringen. Den exponerades för första gången i mars 1961 av C.P. Snow i en volym av ”Science and government.”

Archibald Sinclair var ledare för liberala partiet och nära vän till Churchill. I alla sina offentliga framträdanden poängterade han att man bara bombade militära mål. Han kallade beskyllningar om att flygvapnet skulle attackera bostadsområden för absurda. Detta var kanske det största bedrägeriet som gjordes mot brittiska folket under kriget.

Archibald Sinclair och Charles Portal.

I juli 1944 diskuterades möjligheten att utföra en attack mot Berlin som skulle få katastrofal effekt på militär, politisk och civil moral. Lotten kom istället att falla på Dresden.

Den 1 augusti lämnade flygvapenchef Charles Portal över förslaget som kom att beskriva attacken på Dresden till Churchill. ”…ofantlig förödelse kan skapas om hela attacken koncentreras på en enstaka större stad förutom Berlin och effekten skulle bli särskilt stor om staden fram till dess varit relativt oskadd.” (s.91)

I slutet av 1944 vände ledarna för de västallierade sin uppmärksamhet mot Dresden för första gången. Portal föreslog i oktober att Sovjets flygvapen skulle attackera staden. Något som de aldrig gjorde.

Foto av Dresden innan förstörelsen.

Inbillad säkerhet
I Dresden verkade det som kriget var långt borta. En av de hundratals brittiska krigsfångar som fanns i Dresden beskriver under julen 1944 hur ”tyskarna här är de bästa som jag någonsin träffat”. Han fortsätter med att beskriva att de ”tillåts extraordinärt mycket frihet i staden.” (s.74)

De som kunde skickade sina barn till säkerheten i Dresden. Folk trodde inte att de allierade skulle attackera en stad med så många sjukhus. ”De allierade kanske skulle bomba någon av de avlägsna industriella förorterna, erkände man, men aldrig stadskärnan.” (s.77)

I början av februari 1945 var Dresden i ordets rätta bemärkelse en oförsvarad stad. Stadens trehundra luftvärns-batterier hade flyttats till östfronten för att användas emot stridsvagnar.

Utvandringen av fem miljoner människor från Tysklands östra delar blev snart den mest brutala massfördrivningen i Europas historia. Sovjets offensiv över Wisla den 12 januari 1945 lämnade förödelse och massövergrepp i sitt spår.

Den 8 februari tog sig sovjetiska trupper över floden Oder på flera ställen. Evakueringen av västra Schlesien inleddes. Samtidigt omslöts Breslau helt. Stadens försvar skulle hjältemodigt hålla ut fram till 6 maj. De flesta därifrån flydde till Dresden.

På eftermiddagen den 12 februari anlände det sista officiella tåget med flyktingar från öst till Dresden. Staden hade nått sin bristningsgräns.

Den 25 januari ringde Churchill till Sinclair innan han skulle ta drinkar med Roosevelts sändebud Harry Hopkins. Han undrade vad bombkommandot hade för förslag på hur man kunde ”mjuka upp tyskarna i deras reträtt från Breslau.” (s.94)

Det fanns ingen militär reträttväg därifrån. Breslau hade förklarats som en befäst stad. Den enda reträtten som fanns utgjordes av evakuering av civila.

Bild från Jaltakonferensen. Charles Portal står bakom Churchill.

Politiskt mordspel
De allierades konferens i Jalta på Krimhalvön utspelade sin den 4–11 februari. Den 7 februari kom en specifik order om att attackera Dresden vid första lämpliga tillfälle. Churchill ville imponera på Sovjets delegation med en dramatisk attack. Väderförhållandena skulle dock inte visa sig lämpliga förrän efter konferensens slut.

Air marshal Robert Saundby ifrågasatte Dresden-ordern genom Luftministeriet. Han tog kontakt med air chief marshal Norman Bottomley. Av denne fick han beskedet att saken behövde tas upp med en högre auktoritet.

Fördröjningen av svaret berodde på att det vidarebefordrats till Churchill som, liksom Portal, befann sig på Yalta. Därmed förstod Saundby att operationen låg i premiärministern personliga intresse.

Saundby trodde att de agerade efter ett förslag som kommit från Sovjet. Det har dock aldrig funnits några belägg för detta. Även ryssarna har förnekat det.

Harris utfärdade ordern om attacken på Dresden strax efter klockan nio på morgonen den 13 februari. Detta var efter att air marshal R D Oxland gett klartecken i ett telefonsamtal med de västallierades militära högkvarter.

Samma dag gick Churchill ombord på en lyxkryssning som skulle avresa från Krimhalvön. Där festade man som kungar och grälade om vilket land de skulle besöka härnäst.

Att skapa ett inferno
Attacken mot Dresden inleddes klockan 22:15 på kvällen den 13 februari. Den skulle vara i 14 timmar och 15 minuter. Staden inhyste då långt över en miljon civila och flyktingar.

Sju tusen brittiska flygmän blev informerade om att de skulle anfalla Dresden. ”Det största obombade uppbyggda området som fienden har.” Avsikten med attacken var att träffa fienden där han känner det som mest och ”visa ryssarna när de anländer vad Bomber Command kan göra.” (s.123)

Bara ett bombplan gick förlorat under första fasen av attacken. Den träffades av en bomb som släppts från ett flygplan ovanför. Detta visar även på hur koncentrerad attacken var.

Strategin för operationen var att bomba två gånger efter varandra. Den första attacken skulle starta bränder och locka till sig tyskarnas stridsflyg och brandförsvar.

Efter tre timmar skulle den andra attacken utföras. Detta hade beräknats som den optimala tiden mellan bombningarna. Elden skulle hinna få ett fast grepp om stadskärnan. Det skulle ge brandkårerna från omgivande städer tid att ta sig dit för att inleda släckningsarbetet. Allt detta gick precis enligt planen.

Den andra attacken
Tisdagen 13 februari utspelade sig en årlig karneval i Cirkus Sarassani i Dresden. Det sista numret för kvällen innehöll clowner ridandes på åsnor. Då ljöd alarmet i högtalarna. Alla ombads att gå ner i cirkusbyggnadens källare. Cirkusbyggnaden träffades under den andra attacken.

Denna inleddes 01:30 och var dubbelt så kraftfull som den första. Flygbesättningen kunde se hur alla vägar som ledde till Dresden var fulla av aktivitet.

Långa karavaner med lastbilar bestående av brandkårer och leveranser av hjälpmedel till staden skyndade dit. Den andra attacken inriktade sig på att förinta hjälparbetarna som skyndade till räddning.

Under räderna förstördes 23 km av brandslangar då man försökte släcka bränder. Fyra poliskompanier arbetade tillsammans med brandkårstrupper från nio olika städer. De överrumplades under den andra räden. Inga sirener som kunde varna dem fungerade längre.

För människorna i Dresden hade mardrömmen bara börjat. En styrka bestående av amerikanska bombplan gjorde sig redo att fullända massakern dagen därpå. De skulle utföra den tredje attacken inom 14 timmar.

En brittisk krigsfånge beskrev hur Dresden brann i sju dagar och åtta nätter. Staden var täckt i rök och ångor. Soluppgången märktes knappt under det som kallas ask-onsdagen den 14 februari i Dresden.

Illustrationsbild. Ej från Dresden.

Eldstormens offer
En SS-officer tog skydd för bomberna i en avloppsbrunn som öppnade sig vid trottoarkanten. Härifrån kunde han se vad som hände ovanför. Eldtyfonen dundrade längs gatorna och matade elden med människor som flög som torra löv i vinden.

”Kläderna bokstavligen slets från deras kroppar…sedan gled de, halkade och rullade 90 meter in i flammorna som dragna till en osynlig men kraftig magnet.” (s.173)

Många stannade kvar i sina källare i väntan på att effekterna från den första räden skulle avta. Dessa befann sig därmed fortfarande i sina skyddsrum när den andra attacken inleddes.

Någon beskrev hur ett konstigt ljud verkade komma allt närmare. Det lät som ett dånande vattenfall. De som hade modet att fly från sina skyddsrum efter första attacken hade en chans att klara sig. De som stannade kvar gjorde oftast inte det.

Många sökte skydd i tunnlarna under tågstationen. En kvinna med barn lyckades hitta ett andningshål längst in i taket där och överlevde. Hon stannade i flera timmar tills en officer hjälpte henne ut.

Kvinnan berättar att det måste legat tusentals människor på marken. Det såg ut som de bara låg tysta och stilla. Hela källaren var täckt med flera lager av döda kroppar. De hade dött av syrebrist eller inandning av giftiga gaser.

Vid stationens ingång låg högar med döda barn. ”Det måste funnits ett tåg med barn vid stationen.” Bland offren fanns flera barn i karnevalkostymer. (s.192)

General Erich Hampe var ansvarig för reparation av järnvägen. När han kom till Dresden var det första han såg en Lama som flytt från cirkusen. Betydelsen av Dresden som en järnvägsknytpunkt hindrades inte i mer än tre dagar av räderna.

Hampe konstaterade att om man velat störa trafiken genom staden hade det räckt att förstöra järnvägsbron Marienbrucke. Denna hade lämnats oskadd.

Hjälparbetet
Mellan 500 och 1000 krigsfångar hjälpte till i räddningsarbetet i staden. En brittisk fånge berättade att hans tyska vakter hade honom att gå fram och tillbaka genom staden. Han trodde att det var för att tvinga honom se vad hans landsmän hade orsakat.

Man ville även rekrytera fångar till de fria brittiska styrkor som slogs mot Sovjet vid östfronten. Efter räderna var det många som anmälde sig dit som frivilliga.

Trots all död straffades personer som plundrade ruinerna hårt. Både krigsfångar och tyska plundrare avrättades. Dresdens polischef rapporterade i mitten av mars att 75 plundrare hade arresterats. ”Ett stort antal har redan blivit avrättade.” (s.204) Myndigheterna förklarade att det handlade om brott mot hela samhället.

Fulländad förstörelse
En hemsk stank dominerade hela staden. En soldat berättade att det låg kroppar överallt på marken som krympt ihop till mindre än en meters längd av hettan.

Samma person deltog vid räddningsarbetet i den förstörda operabyggnaden. En särskild föreställning hade hållits där den föregående kvällen. Här hade premiären av Wagners Rienzi och Den flygande holländaren utspelat sig en gång i tiden.

Liksom Cirkus Sarassani hade byggnaden kollapsat och begravt människorna därunder. Många hade blivit galna när de väl nådde fram till dem. De vägrade att komma ut.

De passerade en omkullvält vagn på gatan. Under den låg en 60-årig man som kommit dit som flykting från öst. Han satt fast under vagnen och ropade efter vatten. Båda benen var brutna. Mannen hade legat där i nästan tre dagar utan att någon lagt märke till honom.

Klockan kvart över tio på torsdagsmorgonen den 15 februari rasade tills slut domen på Frauenkirche ihop. Detta markerade fulländandet av Dresdens förstörelse.

Dödens många ansikten
En kvinnlig räddningsarbetare berättar i ett brev till sin mor att hon hittade resterna av en kvinna med ett barn. ”De hade krympt och förkolnats till ett stycke, och hade suttit hårt fast i asfalten.” Någon hade nyligen bänt loss dem från marken. (s.211) Ingen skulle någonsin kunna identifiera dem.

På Altmarkt-torget hade stora vattentankar i betong upprättats. Dessa låg i centrum av området som bombades vid den första räden. De hamnade därmed i hjärtat av eldstormen.

Hundratals människor försökte rädda sig och släcka sina brinnande kläder genom att hoppa ner i vattentankarna. Trots att de var mindre än en meter över marken var de 2,5 meter djupa.

De sluttande väggarna gjorde det omöjligt att klättra upp igen. När räddningsarbetarna tog sig fram dit dagen därpå hade hälften av vattnet förångats och alla människorna var döda.

Levande begravda
Tre dagar efter räderna lastades döda och stympade flickor från en källare upp på vagnar. Då upptäckte man att en av dem rörde sig. Hon togs till ett sjukhus för att efter åtta dagar återfå medvetandet.

”Överallt i Dresden kunde man se offren ligga med ansiktet neråt, bokstavligen fastklistrade i asfalten som hade mjuknat och smält i den enorma hettan”, berättade en räddningsarbetare. (s. 211-212)

En av soldaterna som letade efter överlevande noterade att alla som kunde räddas hade legat platt på marken. De som suttit eller stått upp hade kvävts ihjäl.

Under de följande dagarna hittade hans grupp över tusen kroppar i olika källare vid ett mindre område kring Waisenhaus strasse. ”Hur många döda vi tog ut under de tre veckorna jag höll på med detta kan jag inte uppskatta,” skrev han. ”Och det var många, många sådana grupper från Wehrmacht och andra organisationer.” (s.220)

Hans Voigt var ledare för myndigheten som skapats i Dresden för att identifiera de döda. Vid ett tillfälle gick han ner i en källare som en grupp rumänska fångar vägrade äntra.

De nedersta trappstegen var halkiga. Källargolvet ”var täckt av en tjock flytande brygd av blod, kött och ben.” (s.221) Istället för att återbörda kropparna gav han order till en officer att sprida klorkalk över källaren. Husets vaktmästare uppskattade att det funnits mellan två och tre hundra människor i källaren.

Kremeringsanordning vid Altmarkt.

Då faran för sjukdomsspridning blev allt större byggde man upp en stor grill av stålbalkar från ruinerna vid Altmarkt torget. Mellan fyra och femhundra lik kunde staplas upp på denna för att kremeras. Askan fördes sedan till Heidefriehof på hästdragna vagnar.

Alla hela kläder och skor från de tusentals kropparna sparades. Resultatet blev ett berg skor. Den 26 mars fyllde de en fem tons lastbil som skickades ut till olika arbetsläger för distribution. Kanske är det en del av dessa skor som visas upp i Auschwitz och andra läger än idag?

I slutet av maj hade sju eller åtta hinkar med vigselringar från offren samlats in. När ryssarna tog över staden fördes dessa till Moskva som krigsbyte.

Kriget fortsätter
19 sjukhus och klinker förstördes i räderna. 31 skolor förstördes och ytterligare 33 blev allvarligt skadade. Omkring 6,5 kvadratkilometer i Dresden ödelades på en natt. Detta kan jämföras med de 2,4 kvadratkilometer som förstördes i London under hela kriget.

På kvällen den 14 februari bombades även den närliggande staden Chemnitz av britterna. Denna operation var ett misslyckande. Väderförhållandena var sämre. Man lyckades inte koncentrera attacken. Därför skapades ingen eldstorm och dödssiffran blev låg. Dock lyckades man bomba ett hem för sjuhundra föräldralösa barn varav 37 överlevde.

Det är lätt att tro att kriget var slut för Dresden efter de stora räderna i februari. Så var dock inte fallet. Staden bombades återigen av amerikanska flygplan på kvällen den 2 mars. Den ledande bombpiloten hade blivit informerad att syftet var den totala förstörelsen av staden.

Den enda större framgången var att sänka ångbåten ”Leipzig.” Denna hade byggts om till en sjukhusbåt för de tusentals skadade efter räderna två veckor tidigare. ”Båten tog eld och sjönk långsamt, med få överlevare.” Även ett läger för ryska arbetare vid Laubegast förstördes av amerikanska bomber. (s.262)

Amerikanska flygvapnets största oberoende attack var även den emot Dresden den 17 april. Detta nämns över huvud taget inte i USA:s officiella historieskrivning.

Efterspel
Först efter att själv ha besökt Ruhrområdet den 28 mars och sett förödelsen verkar Churchill börjat se framtiden efter kriget. Han skrev ett brev till stabschef-kommitteen och Charles Portal där han förklarade att:

”För mig verkar det som stunden har kommit då frågan om att bomba tyska städer enbart för att öka terrorn, fast under andra förespeglingar, borde omvärderas. Annars kommer vi få kontroll av ett fullständigt förstört land. Vi kommer inte, till exempel, ha möjlighet att finna bostäder i Tyskland för våra egna behov…” (s.267)

Med detta brev försökte han skylla ifrån sig illdåden på sina underordnade. Han tvingades efter påtryckningar att ändra formuleringen i brevet. Portal själv hjälpte honom att välja sina ord bättre i en förnyad version som skickades ut den 1 april.

Redan 1950 hade Churchill börjat få dåligt minne. I en intervju sade han sig inte minnas något om attacken på Dresden. ”Jag trodde amerikanerna gjorde det,” sade han till flygvapnets officiella historiker. (s.274)

En staty av Arthur Harris avtäcktes i London 1992.

Arthur Harris förblev trogen till Churchill. Han förklarade illdåden som något som hade bestämts av regeringen. ”Ingen överbefälhavare skulle haft auktoritet till att ta några sådana beslut.” (s.274) Harris skvadroner hade släppt 955 000 ton bomber, varav två tredjedelar på Tyskland.

Som tur var för den brittiska regeringen lade sig järnridån över Dresden efter maj 1945. Sovjets myndigheter lät inte ens USA:s undersökningsteam besöka staden. Då hittades fortfarande tusentals döda varje vecka bland ruinerna.

Dödssiffran
När Hans Voigt lade ner avdelningen för avlidna vid Dresdens byrå för försvunna personer den 11 juni 1945 uppskattade han antalet döda till 135 000. De sovjetiska myndigheterna kunde inte acceptera ett så högt dödsantal. De vägrade tro att de allierade hade ett så effektivt vapen.

Enligt Voigt tog de helt enkelt bort den första siffran i sin uppskattning. Så bestämde de sig för att räderna kostat 35 000 människoliv. Samma siffra anammades av de västtyska myndigheterna, trots att de först uppskattat den till 60 000. Det är samma dödssiffra som används än idag. (s.242)

Vy från Dresdens rådhus då och nu.

En sista ansats
Goebbels sade efter massakern att den ansvarige hade förstört fler skatter under de sista åren av kriget än hans land kunnat producera under dess hela historia. ”Inte ens de kommande tusen åren kommer kunna rena honom från hans skuld.” (s. 237)

Illdådet gav tyskarna svart på vitt att de allierade verkligen hatade dem. De ville utrota dem. Bakom deras intentioner låg något mörkare. Någon djävulskt. Något mer än bara viljan att vinna kriget.

Om målet med bombräderna var att tvinga Tyskland till kapitulation misslyckades det fatalt. Snarare förde de allierades illdåd den tyska nationen samman för en sista ansats till att försvara sig. Deras gärningar bevisade deras sanna natur och vad konsekvenserna skulle bli om de förlorade.

Litteratur:
Irving, David. (2007) ”Apocalypse 1945: The Destruction of Dresden.” Focal Point.

Sprid artikeln på sociala medier!

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

Subscribe
Meddela om
2 Comments
Äldst
Senaste Mest röstad
Inline Feedbacks
View all comments
Anders Jonsson
Anders Jonsson
4 månader sedan

En fantastisk och samtidigt uppskakande artikel från Henrik Gustafsson om den djävulska ondska som JUDE-makten använde för att krossa det tyska folket och dess nation.

Artikeln kommer bli en klassiker.

Mycket bra.

Må den spridas.

Hell seger!

Harald
Harald
4 månader sedan

Måste spara artikeln. Har ingen skrivare annars skulle den blivit ett häfte i bokhyllan. Får väl bli ett USB bara.