INSÄNDARE. Nordfront-läsaren Fredrika Lampenschirm skriver i den här djuplodande artikeln om hur ett sjukt samhälle skapar onödigt lidande och sjuka människor.
Den ryske författaren Anton Tjechov.
Det här är en insändare. Åsikterna som framförs i insändaren behöver inte nödvändigtvis fullt ut delas av Nordfront eller Motståndsrörelsen.
Vill du som läsare av Nordfront tycka till om något i en insändare? Skicka då insändaren till redaktionen@nordfront.se
Nyligen fick vi veta att vice chefsåklagare Gun-Britt Ström beslutade att åtal väcks mot Vera Oredsson, under förevändning att hon misstänks för att offentligen har utfört en illegal hälsning. Att ens väcka åtal mot en viss form av hälsning, kan vi lätt betrakta som trakasserier som EU-anslutna stater utsätter medborgarna för. Problemet är dock gammalt och djupt förknippat med den överbyråkratiserade staten. Detta problem mångfaldigas när den byråkratiska staten växer sig så stor att den inte ens kan överblicka sin egen verksamhet. Den stat, som med sin moderna utveckling lovade oss trygghet, rättvisa, mindre arbete och mer fritid, högre levnadsstandard och färre sjukdomar, har på de flesta punkter visat sig leverera motsatsen: En orättssäker apparat med en enorm juridisk överbyggnad som med sina myriader av lagar är till för att styra minsta vinkning på trottoaren och minsta ord nedskrivet på Facebook. Denna detaljstyrning av sociala händelser leder oundvikligen till felaktigheter och kan dessutom lätt missbrukas av en maktfullkomlig individ, synlig för folket eller inte, för att politiskt förfölja medborgare som inte applåderar den sittande maktens politik, även när den skadar folket, eller kanske särskilt då.
Matthew Raphael Johnson, som är författare och präst inom den ortodoxa kristna kyrkan, höll 2012 en internetradioföreläsning om Anton Tjechovs noveller ”Ett nervöst sammanbrott” från 1888 och ”Sjuksalen N:o 6” från 1892, som båda är ganska okända här i Väst. Den förra handlar om en ung man som blir psykiskt sjuk av att gå på bordell, den andra om en mentalinstitution och dess patienter, ungefär som Ken Keseys bok ”Gökboet”. Dessa noveller har det gemensamt, att personernas psykiska sjukdomar inte kommer inifrån, från endogent betingade psykoser eller neuroser, utan från ett sjukt samhälle vars tvingande situationer gör dem psykiskt sjuka.
I dagens hyperkapitalistiska och otryggt vetenskapligt inrättade värld, finns ett oerhört starkt incitament att förlägga grunden till sjukdomar hos individen själv, till exempel vid depressioner och ångesttillstånd; eller hos den ännu inte byråkratiserade naturen, till exempel vid pandemier. Sjukdomarna ska motas med psykofarmaka och dyra vacciner; trots att det som Johnson säger inte finns några belägg för att befolkningarna mår psykiskt bättre idag än under Tjechovs tid. Snabb rasblandning med främmande människor från andra bakteriologiska biotoper, exempelvis bärande på tuberkulos; eller våra egna onödiga men sköna flygresor till exotiska länder om vi har råd med sådan miljöförstöring, förvärrar situationen. De psykiska sjukdomarna, de personliga ”valen” av utbildningsbana och yrke, och vilken mental inställning vi ”väljer” att ha till omgivningen, får skulden när vi inte lyckas i livet. En enorm kvasireligiös och kvasipsykologisk industri har växt fram för att skylla orsakerna till människors problem på individerna själva. Makten kräver att vi har en stoisk hållning inför samhällsförändringar som främlingsinvasioner, skapad arbetslöshet, bostadsbrist och Natoaktiviteter på svensk mark. De säger att det inte är vad som händer i livet som är problemet, utan individens inställning. Tänk positivt, så lyckas du nog! Vem har inte hört det på jobbet, på Arbetsförmedlingen, på vårdcentralen, eller till och med från partiledare? Som en parentes kan noteras att Johnson påpekar att filosofin kring den stoiska hållningen utvecklades under romarrikets enorma expansion, som präglades just av oerhört påfrestande omställningar staten utsatte sina medborgare för.
Vad Tjechov och Matthew Raphael Johnson säger oss, är att de problem som myndigheterna lägger på individerna, emanerar från den sjuka staten själv, för staten lovar oss en ordnad tillvaro men skapar kaos. Minsta fel på en myndighet kan leda till att man hamnar i fängelse. Novellen ”Sjuksalen N:o 6” visar i allegorisk form en mentalinstitution som en spegelbild av ett modernt samhälle med en sjuk statsbyråkrati. Sinnessjukhusets intendent Nikita är en brutal man som gärna misshandlar patienter när de inte lyckas följa alla regler till punkt och pricka. För Nikita är exakt ordning och lydighet det enda viktiga. Utan denna ordning skulle inte det sjukhuset fungera. Nikita är sociopat i meningen att han endast kan lyda och genomdriva mentalsjukhusets regler och order. Hur människorna som befinner sig på avdelningen mår eller har det, är för honom irrelevant. Ordningen måste upprätthållas för att Nikita ska kunna utföra och lyckas behålla sitt jobb, och för att eventuellt klättra professionellt eller socialt. Gun-Britt Ström och kollegor, inklusive polismakten, fungerar byråkratiskt. Oavsett realiteter är det deras agenda som gäller, vare sig de har rätt eller fel i sak.
Bland patienterna i ”Sjuksalen N:o 6” finns finns en patient som har blivit sjukligt rädd för att begå misstag som ska leda till fängelsestraff. Statens krav på att individen ska bete sig exakt som staten stipulerar skapar en omöjlig livssituation. Myriader av lagar gör att var och en av oss säkert begår brott varje dag utan att veta om det; och byråkratins inbyggda benägenhet att begå misstag eller att låta sig missbrukas, som i fallet Staten vs. Vera Oredsson, gör att vem som helst av oss kan hamna i fängelse, trots att inget brott har begåtts. Det går heller inte att inför skranket hävda att man inte visste att man begick en olaglig handling, även om en del invandringsbrottslingar på senare tid tyvärr har sluppit påföljder med rättens motivering att de ”ju inte kunde veta…” Men regelmässigt är det alltid vår plikt att känna till lagarna och följa dem. Även när lagen är en gummiparagraf och därmed mycket öppen för godtyckliga tolkningar, där juristerna naturligtvis har tolkningsföreträde.
Sjuksalen N:o 6:s patient Moiseika är en jude som med sitt vänliga och medlande sätt försöker få sina medpatienter att ha det så bra som möjligt. Sig själv kan han dock inte hjälpa. Hans förmögenhet och livsverk i form av en fabrik i hattmakeribranschen utraderades när fabriken brann ned. Det handlade inte ens om att några gojer utkonkurrerade honom. Sådant kanske hade gått att lösa. Men staten kunde inte skydda honom mot en oförutsägbar eldsvåda. Eftersom Moiseika helt identifierade sig med sin förmögenhet och sociala ställning, blir han galen när världen inte har något annat av värde att erbjuda honom. Bara ett tomt skal är kvar.
Allegoriskt, säger Johnson, menar Tjechov att trots att den moderna byråkratiska staten tvingar oss in i dess maskinbyråkrati mot att den lovar oss beskydd, kan den inte leverera vad den lovar. Ett litet misstag, ett litet fel någonstans, och katastrofen är ett faktum. Det kan vara en eld, perversa effekter av en lagskrivning, en notering som hamnar i fel fält på datorskärmen, vad som helst. I vår postmoderna statsapparat har vi exempelvis en välinrättad, hbtq-certifierad, mångkulturell räddningstjänst med räddningspersonal som i förekommande fall kan tala väldigt främmande språk. Ändå drabbas Norden av fler bränder än någonsin, räknat från när vi slutade bygga städernas hus i trä, och större värden än någonsin går inte att rädda undan de anlagda bränderna. Det gäller att inte vara en Moiseika om olyckan eller vandalerna är framme, men det kräver också distans till det samhälle som kväver oss alltmer.
Läkaren på Sjukavdelningen N:o 6, Andrei Rabin, är intendenten Nikitas motsats. Han börjar tvivla på systemets funktion, att det verkligen hjälper människorna. Han börjar lyssna mer på patienterna/medborgarna; sitter i kläm mellan det abnorma regelverket, dess krav på klienterna, och deras mänsklighet. Detta leder till att han börjar förstå sina klienter alltför väl. Det leder i sin tur till att hans kolleger ser på honom med skepsis. De blir allt mer osäkra i sina egna roller. Därför spärrar de snart in läkare Rabin som patient tillsammans med de andra patienterna.
De tjänstemän och politiker som går utanför de angivna ramarna i Sveriges byråkrati, finner lätt att de blir behandlade på samma sätt: Skulle de visa någon förståelse eller något stöd för Nordiska motståndsrörelsen, eller tills nyligen ens Sverigedemokraterna, skulle de omedelbart hamna ute i kylan, förlora jobbet, sin sociala status och bekantskapskrets, och kallas psykiskt sjuka. Just det slarviga amatörpatologiseringen av meningsmotståndare, att de (oftast vi) är psykiskt sjuka, när vi egentligen bara har andra åsikter och en annan politisk vilja, är mycket vanligt. I Oredssons fall torde få människor veta om vice chefsåklagare Gun-Britt Ström är en Nikita, en av Rabins svikande kolleger, eller bara en eldgnista i statens byråkratiska fabrik.
I novellen ”Ett nervöst sammanbrott” försöker den unga bordellbesökaren Vasilyev, som lockats dit av sina världsvana vänner att förändra flickornas situation genom att tala folk tillrätta. Inte bara torskarna, utan även flickorna. Men torskarna har sina drifter och de har pengar att låta drifterna få utlopp. Många torskar kommer från stadens mäktiga och rika sociala skikt. Det upprätthåller verksamheten. Hallickarna har det gott ställt.
De unga flickorna på bordellen är alltid av genuint rysk rural härkomst. Det är i mötet med den byråkratiserade statens ekonomiska verksamheter som de hamnar i en industri där de reduceras till förnöjelseobjekt och kråmande djur. De har anpassat sig och funnit sig i sitt öde. De verkar inte ens må dåligt, även om det kan vara svårt att avgöra genom deras tjocka lager smink, både i form av färg och puder och i form av deras manierade, sexualiserade sätt att tala och uppträda. Men Vasilyev som förstår de bakomliggande orsakerna till att flickorna utnyttjas på detta sätt blir psykiskt sjuk av att se sanningen om den dysfunktionella samhällsapparaten, utan att kunna göra något åt saken. Johnson säger, att se verkligheten som den är, och att tala sanning om den, är att göra sig till en mycket ensam människa. Det är därför det inte räcker att ”vakna upp” till den politiska verkligheten, som det ofta heter i alternativhögerns retorik. När man har vaknat måste man samverka med andra vakna människor. Det är därför du som läser detta bör ansluta dig till Nordiska motståndsrörelsen. Då byts din ensamhet och maktlöshet inför vad du vet är sant mot en ny personlig styrka, och samtidigt stärker du motståndet mot dagens politiska vansinne som styrs av en främmande makt. Ingen tror att ett framtida Norden i vår regi kommer att erbjuda ett liv utan problem och svårigheter. Men vårt folk måste ledas i rätt riktning för att läkningsprocessen för oss som individer och som folk ska kunna ta sin början. Som du själv har märkt, driver den främmande makten Nordens folk mot ättestupan, för att ersätta oss med de så kallade nya svenskarna. Den tidigare moderatledaren Fredrik Reinfeldt levererade en personlig julklapp i sina Bonniervänners kanal TV4 inför självaste julafton 2014, en högtid som varken judar eller muslimer firar, att det inte är någon tvekan om att det framtida Sverige tillhör de ”nya svenskarna”. Vi ska stoppa hans och hans kumpaners folkmord på oss.
Vera Oredsson skriver i sin självbiografi om sin tid som barn i sitt gamla hemland. Målande beskriver hon hur flaggstängerna pyntades med otaliga blommor medan fanorna hängde som standarder av stolta glädjebudskap. Några få år av andrum med framtidstro och glädje i sann folkgemenskap fick hon uppleva, innan fienden genom att utnyttja proxymilitär även vann det andra världskriget. Det ankommer på oss alla att se till att ett rike som bättre passar vårt eget folk åter ska byggas med mer direktdemokrati och direktinflytande, istället för dagens bedrägeri med så kallad representativ demokrati, där ingen utom makthavarna hos den främmande makten representeras, och där alla poster ska omfattas av tjänstemannaansvar, istället för att bara utgöra ”ansvarsområden” där ingen alls behöver ta något som helst ansvar för vad de gör. Hjälp till!
/Fredrika Lampenschirm
Referenser:
Mat Johnsons hemsida
Återutgivning av Johnsons föreläsning; finns också i mp3-format.
Hoppa till huvudinnehåll
