KAPITEL 5. Vårt folk tar ansvar för sina handlingar, det är för oss främmande att skylla på miljö och yttre omständigheter eller mänsklighetens svaga natur och bristande moral.
En grundläggande fråga för människornas moraliska förhållningssätt i sina privata liv, såväl som i det offentliga livet, är frågan om ansvar.
Utifrån sina rasliga förutsättningar har olika folk och talrika världsåskådningar förhållit sig mycket olika till denna fråga. Det finns naturligt primitiva folkslag som lever i en sorts sorglöshet, vars handlingar ännu till stor del påverkas av drifter och för vilka några stora konflikter kring ansvar och plikt inte finns.
Det finns en marxistisk värld som har förstått hur man urholkar ansvarskänslan hos de enskilda människorna. Den främsta faktorn i livet inom dessa marxistiska kretsar är miljön. Omständigheterna under vilka människan växer upp i, människorna som hon lever samman med, den specifika omgivning ödet tilldelat henne; kort sagt formas hennes utveckling av hela den omvärld hon befinner sig i. Förbrytaren förtjänar därav praktiskt taget inga straff, enbart medlidande som offer av sin miljö. Följaktligen måste fängelser och fånghålor praktiskt taget omvandlas till mentalsjukhus och sanatorier för dessa olyckliga människor som all känslosamhet hos marxistiska och humanitära filantroper vänder sig till.
Enligt en annan uppfattning, som härstammar från den orientaliska världen, är människan förtryckt och fastkedjad av den arvsynd som belastar henne. Alla folk genom alla tider berörs på samma sätt av denna arvsynd. Människans förstånd är enligt denna åskådning fördunklat, hennes kropp skändad och viljan försvagad. Människan är praktiskt taget endast uppfostringsbar i begränsad utsträckning. I den mån människan överhuvudtaget kan förmås till goda handlingar, har så kallade övernaturliga och kultiska medel mycket viktigare inflytande på dem än alla naturliga krafter.
Den sunda tyska människan låter sig varken förtryckas av miljö eller arvsynd i sina handlingar eller i sin inre hållning, utan skrider rakryggat mot framtiden. Hon känner att Skaparen inte i första hand förminskat henne med en ofrånkomlig arvsynd, utan hon är istället i sitt innersta uppfylld av tron att hennes nedärvda blod är ädelt. Med tacksamhet och stolthet bär den tyska människan med sig vetskapen om att Skaparen skänkt henne värdefulla krafter som gör henne i stånd till att stå på sig i livet.
Den nordiska människan är i grund och botten alltid idealistisk och optimistisk. Hon ser visserligen hindren och det negativa och dåliga i livet, men låter sig inte kuvas av det. Hennes blick är alltid riktad mot det goda, det sköna och det ädla som skaparen begåvat henne med. Hennes idealism är aldrig falsk. Genom sin heroiska inställning övervinner hon därför också alla livets tragedier.
Den nordiska människans symbol är solen, som alltid lyser, värmer och strålar igenom allt mörker och alla moln. Den tyska människan går således sin väg mot framtiden med stolthet, glädje och fullständig tillit till de krafter Skaparen tilldelat henne.
En förgången värld sökte allehanda ursäkter för dess misstag. Exempelvis, så blev alkohol en förmildrande ursäkt i enlighet med denna marxistiska, orientaliska världs rättsskipning och etiska synsätt. I många fall blev det rentav allmänt bekant att man skulle dricka sig full som en så kallad förmildrande omständighet innan man begick ett visst brott.
Den nya tyska rättsuppfattningen har helt gjort sig av med dessa förmildrande omständigheter. Den tyska människan betraktar sig själv som ansvarig för sina handlingar och tar ansvar för det hon gjort. Det ligger inte i hennes natur att fly undan en skuld, att lägga skulden på andra människor eller att leta efter andra förmildrande omständigheter. Ledstjärnan för all moralisk handling är hennes hedersbegrepp. Ära och ansvar slås hos henne samman till en stor enhet, som gör det möjligt för den tyska människan att skrida till verket, hårt och ärligt, men samtidigt fylld av tillförsikt och glatt mod, och som håller henne ifrån bristande disciplin såväl som ytlighet.
Med denna vetskap om hennes eget moraliska ansvar, rättar sig den tyska människans privata och offentliga uppträdande efter de lagar som hennes blod instiftat åt henne, efter det som tjänar till hennes folks, familjs och hembygds väl och ve. Inte vilka överstatliga förbindelser som helst utgör för henne riktlinjer för hennes moraliska uppträdande, utan hennes ansvar rättar sig efter livets naturliga lagar, efter Skaparens ordningslagar, det vill säga Guds lagar.
Utifrån denna vetskap, om att hennes ansvar är i enlighet med de mest naturliga och fundamentala normer som finns i världen, kan hon fatta sansade beslut och är inte utsatt för moraliska tvivel eller samvetskval som ofta drabbar anhängare av konstlade och onaturliga läror. Likt den tyska samtidens stora byggnader – levande, ljusa och fullstora – sålunda är även den tyska människans inre attityd, som genom hela livet förblir full av moraliskt ansvar, vilket dock inte trycker ned henne mot marken utan lyfter upp henne och gör henne glad, fri och stark.
Hoppa till huvudinnehåll
