USA. Rabbinen och sionisten Pini Dunner varnar i en artikel nu för att ”förintelsen” förlorat sin slagkraft och att ”den europeiska antisemitismen” vaknat till liv.
Rabbinen Pini Dunner.
Pini Dunner var verksam i England innan han för tio år sedan flyttade till USA och upptäckte att inställningen till judar väsentligt skiljer sig i USA gentemot Europa.
När Dunner engagerade sig i judisk makt-organisationen AIPAC märkte han att hela den amerikanska kongressen mötte dem med ”rungande applåder” när de under sina möten krävde att USA måste stödja Israel. I en artikel i Jewish Journal skriver Dunner om dessa skillnader:
När jag satt där och lyssnade på det oblyga stödet för Israel och judar från den judiska och icke-judiska publiken, alla av dem ledande politiker och ledande offentliga personer, och när jag lyssnade på de rungande applåderna som följde varje pro-israeliskt uttalande, slogs jag av hur en sådan tillställning aldrig skulle kunna äga rum i Storbritannien. Inget brittisk statsråd skulle stå upp framför 14.000 personer och säga att landets framtid är knutet till Israels framtid.
I USA förväntar sig det judiska samfundet att varje jude engagerar sig i den judiska lobbyn, som enligt Dunner är en slags gräsrotsrörelse, för att påverka landet i en för dem gynnsam riktning:
Varje väljare förväntas att bedriva lobbyarbete, och judar gör det med kraft och i full offentlighet. När det kommer till Israel argumenterar den judiska lobbyn, som består av tiotusentals oavlönade medborgarlobbyister, nämligen judiska och pro-israeliska kristna väljare, att deras sak inte bara är bra för dem utan för USA:s nationella intressen som helhet.
I Europa är det enligt Dunner annorlunda. Medan judar i USA gärna lyfter fram att de är judar, har de i Europa kommit att dölja sina identiteter eller skydda sina ställningstaganden genom att i offentligheten låtsas vara mot judiska strävanden eller undvika att tala om dessa frågor:
Tanken på att du exempelvis skulle ta av dig kippan för att undvika antisemitism är för amerikanska judar en fullständig styggelse, men att ta av dig kippan offentligt är helt normalt för en jude i Europa. Amerikanska judar är djupt förankrade i det politiska systemet som judar, och de visar offentligt stöd till kandidater som förespråkar judiska frågor och Israel. I Europa är judar som är inblandade i politiken undvikande när det kommer till deras åsikter, så att de ska ses som neutrala i ”judiska frågor”.
Även om Dunners artikel beskriver en muslimsk invasion som en stor del av problemet, är det den uppvaknande europeiska antisemitismen, kombinerad med maktlösheten hos många av västvärldens ledare när det kommer till att bekämpa antisemitism, som är huvudproblemet för judarna i Europa.
Det är förvisso sant att vanliga politiker i Europa, till skillnad från politikerna innan andra världskriget, är extremt försiktiga med antisemitism, och det är inte politiskt accepterat att föreslå förföljelse av judar. Men för att vara ärlig verkar det från min utsiktspunkt i Los Angeles som att makten obönhörligt ebbar ut från europeiska mainstream-politiker.
Att vara en jude i Storbritannien och i Europa är att vara konstant defensiv och ursäktande, där vi hoppas i all hopplöshet att icke-judar kommer att fortsätta tolerera oss även om vi älskar och stödjer Israel och även om vi har judiskt klingande namn. Det gick upp för mig att minnet av och skulden inför Förintelsen glider allt längre in i historien. Den uråldriga europeiska antisemitismen, vilande i årtionden, har återuppstått och växer, som en cancertumör som ivrigt förstör varje frisk vävnad i dess väg.
Källa:
It’s over for the Jews of Europe
Hoppa till huvudinnehåll
