Amerika vaknar!?

Av ,
Nordiska motståndsrörelsens ledare
0

KRÖNIKA. Nordiska motståndsrörelsens ledare kommenterar demonstrationerna i Charlottesville, upptakten dit och den nationella rörelsens framtid i USA.

Jag vill börja med att säga att denna krönika inte kommer att gå in vare sig på den kraschade polishelikoptern eller det dåd där en bil kördes in rakt bland de samlade ”antifascisterna”. Dessa händelser är för det första än så länge för dåligt utredda, de kommer ändå rapporteras om i miljoner av artiklar i annan media och de tar dessutom lätt udden av det andra jag hellre vill kommentera.

Med det sagt, till det jag vill skriva om. ”Unite the right”-demonstrationerna i Charlottesville, både den med facklor under fredagskvällen och huvuddemonstrationen i lördags, visar upp något som jag väntat länge på att få se – vita amerikaner som på riktigt och öppet kämpar för vår sak!

Det är nämligen oerhört glädjande att se att den nationella rörelsen på de amerikanska gatorna uppvisar ordentliga livstecken för första gången (med få mindre undantag) sedan George Lincoln Rockwells tid. Givetvis menar jag inte med detta att vare sig negligera Brüders Schweigen eller William Pierces National Alliance och deras insatser för vår rasliga kamp, men vad gäller gatuaktivism får de stå tillbaka för 60-talets American Nazi Party.

Under ett par års tid nu har rörelsens som benämns som ”den alternativa högern” formats i USA. De har mycket effektivt på internetforum använt sig av memes och synkroniserade trollningar och växt till att bli en, om än brokig och till större delen anonym, massrörelse. Jag själv tillhör dock skaran av människor som svårligen låtit mig imponeras av detta. Givetvis förstår jag nyttan i att använda alla vägar för att nå vårt mål och att detta internetkrig absolut kan vara bra som komplement till aktivism på gator och torg. Vad jag haft svårt för är att denna rörelse inte haft någon som helst gatunärvaro utan istället enbart funnits på nätet.

Många av de framträdande människorna i denna rörelse har antagligen kommit till samma insikt som jag och det är troligtvis därför det arrangerades en demonstration i Charlottesville den 13 maj i år och två uppföljningsdemonstrationer i fredags och i lördags. Framgångsrikt har man genom dessa demonstrationer alltså lyckats förflytta hundratals vita män och kvinnor bort från datorerna och ut på gatorna.

Det finns dock också orosmoment och saker att arbeta på i den nationella rörelsen på andra sidan Atlanten. Det blir nämligen uppenbart redan vid en första anblick att det inte är en stark organisation som står bakom demonstrationssatsningarna utan istället ett virrvarr av mindre och tämligen olika organisationer.

Svastikor, sydstatsflaggor och olika organisations-standar. Ku Klux Klan-kåpor sida vid sida med skinheads, brunskjortor och kravallutrustade civilister. Runda träsköldar med egenritade varghakar, avlånga plexiglassköldar med slagord skrivna på och blanka plywoodskivor. Allt huller om buller utan något som helst enhetligt estetiskt tänk.

Det är dock inte bara i estetiken de olika deltagarna skiljer sig åt. Även vad gäller ideologi och arbetssätt finns det stora skillnader bland demonstrationsdeltagarna som helt säkert kommer att göra sig påminda förr eller senare. Ideologiskt har rörelsen dock blivit mer enad på sistone då vissa tidigare konservativa element blivit mer radikala och även de börjat prata öppet om judefrågan. Ändå existerar på vissa håll i rörelsen rent ut sagt farliga idéströmningar som exempelvis ”White Sharia” (något jag har planer kring att återkomma till med en egen artikel) och på andra håll vissa personer som aldrig borde fått bli förknippade med någon pro-vit rörelse.

Det som krävs för att dessa demonstrationer verkligen ska visa sig vara starten på ett nationellt uppvaknande i USA är att någon sund gruppering, en av de existerande eller en helt ny, samlar upp merparten av de engagerade, formar dem efter en och samma kultur och förmår dem att arbeta gemensamt och organiserat mot samma delmål liksom slutmål.

Det krävs helt enkelt enighet. För enighet är nämligen inte det samma som att alla kommer överens om minsta gemensamma nämnaren, men bibehåller och lyfter fram övriga skillnader. Enighet är att en tar täten, växer sig större än de andra och att övriga därför, för den stora sakens bästa, ställer in sig i ledet och tonar ned sina skillnader. Allt annat än denna enighet leder förr eller senare, i bästa fall, till stagnering.

Självklart måste man dock börja någonstans och dessa demonstrationerna består, trots splittring och virrvarr, av hundratals människor av kött och blod, inte anonyma bakom datorskärmar – utan öppet på gatorna, stolta bärandes sina baner och rakryggade i konfrontationer för att försvara sig från extremvänstern. Ett uppvaknande vitt Amerika som äntligen börjat slå tillbaka och som förhoppningsvis genom erfarenhet och visdom kan fortsätta sin väg i radikaliseringsprocessen och så småningom enas för att verkligen kunna utgöra ett hot mot våra gemensamma fiender!

Sprid artikeln på sociala medier!

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och skapa ett konto här.

Prenumerera
Meddela om
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
View all comments