Det är ett utopiskt hopp att alla svenskar, eller snarare, alla nationella svenskar, är beredda att ge allt, att offra vad helst för folkets överlevnad. Majoriteten av alla nationella klarar inte mer än ett måttligt engagemang och detta finns det ingen anledning för oss att bli upprörda över. Det är en del av den mänskliga naturen helt enkelt och även fast deras engagemang kommer att höjas ju större framgång vi röner, kommer de flesta likväl att se till att hålla engagemanget på en nivå som är något sånär bekväm.
Visserligen kan det verka irriterande för en individ som beslutat sig för att helt och fullt hänge sig åt kampen, när andra mer selektivt väljer sitt engagemang och kanske ”plockar russinen ur kakan” genom att inte deltaga på de aktiviteter som är mindre ”roliga” eller kanske riskabla. Visst känner man en frustration över dem som dyker upp på stora manifestationer och som man vet inte gör mycket annat alls övrig tid. Men istället för att stirra sig blind på dem bör man fokusera på de kamrater som står vid ens sida och kämpar. För även om vi önskar att det vore annorlunda så måste vi inse hur verkligheten är.
Alla måste ge något…
Organisationen Svenska motståndsrörelsen kan ses som en ”aktiv kampenhet” vars primära syfte är att genom diverse aktivism göra motstånd mot det system vi svenskar lider under. Vi angriper systemet på olika sätt samtidigt som vi försöker att slå hål i den desinformation som media presenterar. Många sympatiserar med denna strävan och ler inombords då de får höra om aktivisternas upptåg och organisationens aktioner.
Dessa sympatisörer skall inte föraktas och deras stöd skall inte förminskas om de inte blott nöjer sig med att i tysthet ”hålla med” oss. Alla måste ge något och dessa sympatisörer måste understödja organisationen och organisationens aktivister. Detta är deras syfte och deras plats i kampen. Genom underrättelser, genom ekonomiskt bistånd och andra mindre synliga aktiviteter drar dessa människor sitt strå till stacken och bistår organisationen med ovärderlig hjälp. Dessa understödjare av vår verksamhet är nödvändiga och det de ger är av högsta vikt.
Somliga måste ge allt…
Men ett krig vinns inte av ovanstående utan genom de offer enskilda individer är redo att ge. Och här kommer den ”aktiva kampenheten” som organisation in i bilden. Kärnan i Svenska motståndsrörelsen, de frivilliga aktivisterna och medlemmarna, måste vara sådana som är villiga att ge allt i kampen, allt för folket. Det är just denna kärna organisationen vill skapa, av dedikerade och fanatiska medlemmar som egentligen bara ser ett syfte med sin existens på denna jord. Och vi kan stolt berätta att vi i våra led har många kamrater som utan att blinka vore beredda att offra det mest dyrbara för den goda Sakens skull.
Med denna vetskap är det lätt att småle åt anklagelser som tidvis riktas mot organisationen om ”sekterism” – sekt, visst, varför inte? Efter en grundlig analys av den nuvarande situationen och det aktuella världsläget, med historiska fakta bakom sig är det lätt att se vad som måste ske om vår ras skall överleva. Vidare, med insikten om den eviga fiende vår ras står emot och deras tvångsmässiga sätt att agera inser vi att det som måste komma kommer att komma – om detta kan vi vara lugna.
Svenska motståndsrörelsen ser det då som otroligt viktigt att de frivilliga som söker till denna kampenhet likriktas ideologiskt, att de sammansvetsas och att de genomsyras av den hierarkiska principen. Om någon demokratiserad stackare menar att detta på något sätt är hämmande för individen så får det stå för denne. Snarare är det tvärt om, vilket en analys av germanska auktoritära system lätt visar. Hur som helst, organisationens frivilliga måste kunna ta order och genomföra dem på bästa sätt, de måste vara enade i ande och tanke och de måste i alla lägen stå upp för organisationen och sina kamrater. Och ja, trodde vi inte att Svenska motståndsrörelsen var det enda alternativet så skulle vi inte vara engagerade – alltså, för oss är kampen och organisationen synonymt med varandra och kommer så att vara fram tills det att motsatsen bevisas.
I Svenska motståndsrörelsen står vi bakom vår ledare, vi marscherar tillsammans under samma fana mot vilket öde som än må komma. Vi ställer upp för våra kamrater varhelst de bor i vårt land och i varjehanda situation de befinner sig i. Ja, vi gör avkall på vår egen bestämmanderätt över våra liv och överlåter avgörande beslut att fattas av våra chefer, vi frivilliga gör som vi blir tillsagda – och detta genomsyrar varje del av den hierarkiska strukturen, men utöver det så agerar vi på egen hand i enighet med hur organisationen formulerar sig i den interna propagandan.
Genom detta byggs så sakteliga den järnhårda kärnan fram. Många sållas ut på vägen och finner sin plats som understödjare, andra försvinner helt och hållet medan vissa söker sig till de enklare vägar av ”aktivism” som tyvärr erbjuds. De som blir kvar är de som utgör spjutspetsen; de som kommer att fängslas och dödas, de som kommer att kämpa på tills segern eller döden avlöser dem från sina poster.
Understödjarna och de frivilliga har ett symbiotiskt förhållande till varandra och med förenade krafter kommer dessa att säkra vårt folks existens och en framtid för våra vita barn.
Hoppa till huvudinnehåll
