Två mil utanför Ystad, uppe på Kåsebergaåsen där himmel, hav och land går samman, ligger den gamla skeppssättningen Ale stenar. Stenformationen har länge, ja, ända sedan 1500-talet, fascinerat och förmanat olika tolkningar om dess uppkomst och syfte. Varje år vallfärdar minst 400 000 människor (vid en sommardag besöktes platsen av inte mindre än 15 000 personer) till platsen för att söka, eller bygga på, sin egen uppfattning om platsens väsen. Folkströmningarna till stenarna har på senare tid till och med fått Riksantikvarieämbetet att vilja införa inträdesavgift till platsen, eftersom de hundratusentals årliga besökarna orsakat slitage på marken. Att platsen är ett populärt turistmål råder det alltså inga som helst tvivel om. Men vad är det egentligen för märkvärdigt med ”ett par stenbumlingar”? Nationellt Motstånd delger sin syn på saken.
Vikingagrav
Vem var denne Ale och vilka byggde det 67 meter långa och 59 stenblock stora monumentet till hans minne? Det är frågor som bjuder till debatt. Många sägner går om denne Ale. Legender talar bland annat om en dansk sjökung vid namn All och det berättas om vikingahövdingen Ale. En etablerad teori är att ”ale” kan betyda både åsrygg och tempel eller helgedom. Frågan om skeppssättningens väsen och historia tycks vara öppen för diskussion och lär så förbli ytterligare en tid framöver.
Att platsen är en hednisk sådan råder det dock inga tvivel om. Ales stenar är troligen resta under järnåldern, och flera bedömare, däribland Riksantikvarieämbetet, tror att stenarna kan vara resta någonstans mellan år 500-1000 e. 0. Forskning enligt Kol-14-metoden bekräftar att man hitintills inte funnit något på platsen som är äldre än tiden runt 500 e. 0. Tittar man närmare på skeppssättningens konturer så ser man också att den avbildar ett vikingaskepp. Huruvida denna arkitektur är av vikingatida snitt är också det en fråga i öppen dager, men det är i alla fall ett faktum att vikingar under järnåldern nyttjat platsen som både samlings- och kultplats.
Mödosamt arbete
Fyra av de 59 stora stenblocken (58 av dem är resta) tillhör en ovanlig stensort som återfinns först ett par mil från Kåseberga. Stenarna är omsorgsfullt utvalda, och speciellt framtagna stensorter har erhållits speciella positioner inom formationen, till exempel utgörs relingen av mörka stenar medan stävstenarna är ljusa. Stenarna bildar en spetsoval formation som innehåller två stävstenar, en altarsten och en rodersten. Vi kan här slå fast att byggandet av Ale stenar togs på största allvar av de arbetslag som deltog i detta skapande. Fraktandet av stenarna, troligen med båt längs kusten, och släpandet upp till den utvalda kullen uppe på Kåseberga, tog antagligen både mycket tid och arbetskraft i anspråk.
Varför bemödade man då sig med detta ofantliga arbete? Var fann dessa män inspiration till att frakta och släpa drygt 200 ton sten upp till åsen? Naturligtvis hade byggandet ett högre syfte än att skapa något estetiskt tilltalande för efterkommande turister. Liksom den svenska flaggan är mer än en trasa tyg är också stenarna vid Ale mer än endast en formation av sten. Fordom byggnadskonst hade ofta andliga eller praktiska ändamål, inte sällan en kombination, så även uppe på åsen i Kåseberga.
Solkalenderteori
Ale stenar är bekant till namnet ”Sveriges Stonehenge”, och visst finns det flera likheter med det 4000-åriga stenmonumentet i England, både till konstruktion och till syfte. Både Stonehenge i England och det 5000 år gamla Newgrange på Irland tros vara solkalendrar. I det gamla bondesamhället där man saknade våra moderna instrument för att mäta tiden, vilket var nödvändigt för att beräkna skördandet, skapade man detta genom av naturen tillhandahållna resurser. Under hednatid var man även angelägna om att fastställa tiden för sommar- och vintersolstånden då blot skulle genomföras. Solen hade alltså den betydande rollen som både klocka och kalender.
Vid sommarsolståndet (midsommar) den 22 juni går solen ned vid den nordvästra spetsen (fören) av skeppssättningen och vid vintersolståndet den 22 december går den upp vid aktern. När solen går upp under sommarsolståndet, pekar den sydöstra spetsen mot solen och när solen går ned vid vintersolståndet så sker detta vid motsatt punkt. Ales stenar utgör med andra ord riktlinjer för när solen ska gå upp respektive ned vid dessa två årstidsväxlingar.
Kultplatser
Att megalitiska stencirklar, skeppssättningar och liknande monument har tjänat den praktiska funktionen som solkalendrar och gravplatser finns det ingen orsak att ifrågasätta. Den ariska människan har alltid centrerat sin tro och andlighet kring solen, till skillnad från Österns, vilken snarare är månbaserad. En av 1900-talets främsta esoteriska tänkare, Julius Evola, har i sin forskning befäst detta faktum. Så att behovet fanns för att följa solens vandring på himlavalvet står utom tvekan.
Om nu dessa två funktioner är att anses vara exoteriska så kan vi antaga att den även finns en esoterisk betydelse av dessa monument. Vissa moderna forskare menar att skeppssättningar som Ale stenar kan ses som avbildningar av kvinnas sköte och därför tolkas som symbol för att döden är att ses som en födelse in i ett annat plan av existens eller att dessa platser är passager till andra dimensioner. Man hävdar vidare att skeppssättningarna är placerade på olika energilinjer som finns runt vår jord och att de därför, vid vissa tillfällen, kan tjäna som mottagare och sändare för kontakten med fädernas andar.
Allt tyder på att våra fäder använde sig av dessa platser i sin religiösa tillbedjan och det arbete man lade ner på att placera stenarna enligt vissa mönster är tecken nog för att inse att vår man lade stor vikt vid platserna. Man tros ha använt sig av ceremoniell magi för att få kontakt med och dra nytta av makterna bortom den fysiska verkligheten. Visserligen är detta bara spekulationer, och bevis, bortom individers självupplevda händelser, står inte att finna. Hur man som individ skall ställa sig till detta vilar på var och en.
Hur det än är med de rent andliga aspekterna av dessa byggnationer så är det ändå av största vikt att vi värdesätter dem. Ur en rent psykologisk aspekt är det till gagn även för nutidsmänniskan att besöka och vistas på dessa platser. För den som upplever stämningen där känner en gemenskap med generationer långt bak i forntiden. Ens historia och arv blir levandegjort av dessa stora tysta monument som genom århundradena varit samlingsplatser för ättlingarna till de som en gång reste dem. De är en del av den svenska myllan och vårt folks historia.
I ett globalt perspektiv kan vi se hur stencirklar i olika former följer de platser som vår ras befolkat – ty resandet av stenar i olika avancerade konstellationer är att betrakta som exklusivt för vår ras. Strukturer som dessa återfinns över hela Europa och i Sydamerika; i det forna Persien och ända bort till Tibet. Den forna historiska kunskapen, som numera inte anses vara ”politiskt korrekt”, spårar vår ras som civilisationsskapare över hela planeten och dessa stencirklar ger bara en liten fingervisning härom.
Förfäderna vägleder oss
Få saker är så fascinerande för människan som det oförklarliga och mystiska, men det är bara en delförklaring till varför Ale stenar framgångsrikt lockat till sig den stora allmänheten. Förstörelsen av Sverige har uppenbarligen ännu inte nått den grad att det svenska folket helt förkastat sitt eget arv och sina urgamla traditioner. Folket känner fortfarande samhörighet med sina förfäder och erkänner sig själva som rasliga ättlingar till dessa. Det är ett orubbligt faktum att Ale stenar är ett populärt utflyktsmål, och förutom ”vanligt folk” tilldrager sig stenarna ytterligare tre kategorier av människor. Dessa är: mystikerna; de vars önskan är att krama stenarna, vetenskapsmännen; de vars önskan är att undersöka stenarna, samt nationellt sinnade; vi vars önskan är att komma nära våra förfäder och hämta kraft och näring därur. När en viking formade det mest briljanta av idéer och tankar, så befann han sig just vid sina förfäders gravar. Idag gör vi patrioter gemensam sak med våra förfäder. Vår folks historia är grundstenen till vilken kampen vilar på. Den som inte kan relatera till detta, kan heller inte känna delaktighet i de stridande leden. Den som känner likgiltighet inför sina förfäders dåd och bedrifter är heller inte förmögen att offra sig i strid.
Hoppa till huvudinnehåll
