Adolf Hitler väljer döden

Dagens datum 30 april: Denna dag 1945 begick Adolf Hitler och Eva Hitler gemensamt självmord under slaget om Berlin.

Sedan den 16 januari 1945 tjänade Führerbunkern som Adolf Hitlers sista högkvarter. Den var belägen i regeringskvarteren i centrala Berlin, under Rikskansliets trädgård.

Slaget om Berlin inleddes den 23 april då sovjetiska pansarstyrkor, från olika håll, försökte kämpa sig in i de centrala delarna av den omringade huvudstaden.

strv1

Sovjetiska förband på runt 1,5 miljoner man understödda av tusentals stridsvagnar, artilleripjäser och flygplan avancerade in i stadens centrala delar de kommande dagarna. Staden försvarades av rester ur armén, av SS-män, av fallskärmsjägare, av marinsoldater från Hamburg, av äldre volksturmsoldater och av tusentals medlemmar från Hitlerjugend.

De sovjetiska styrkorna var beordrade att erövra Berlin före den symboliska dagen 1 maj. Detta bidrog till att slaget blev oerhört intensivt då sovjetiska chock- och pansararméer pressade på in mot centrum av staden, oavsett förluster. De tyska försvararna slogs fanatiskt, särskilt kring regeringskvarteren och den tyska riksdagen.

karta

SS-pansargrenadjärdivision ”Nordland”, där frivilliga från de nordiska länderna ingick, försvarade från början stadens sydöstra delar men retirerade de kommande dagarna in mot centrum under hårda strider. De sista dagarna skulle de försvara regeringskvarteren, med Rikskansliet och führerbunkern.

Den svårt decimerade Nordlanddivisionen hade inför slaget om Berlin förstärkts av en kampgrupp bestående av franska SS-män som skulle bli några av de sista att försvara området runt Rikskansliet.

Dagen innan

Den 29 april, samma dag som de franska SS-soldaterna Henri Fenet och Eugene Vaulot (Vaulot hade förstört 6 stridsvagnar dagarna innan) dekorerades med Riddarkorset, och samtidigt som sovjetiska styrkor försökte storma det närliggande riksdagshuset, gifte sig Adolf Hitler och Eva Braun.

adolf_eva2

Bröllopet var enkelt och borgerligt. Vigselförrättare var Walter Wagner, en hög jurist och medlem i partiet. Han kom till führerbunkern direkt från sin stridspostering i staden klädd i volksturmuniform. Walter Wagner återvände sedan direkt till stridszonen och skulle lite senare stupa i strid.

Efter vigseln åt de få gästerna en enkel frukost och drack lite champagne. Hitler stannade endast en halvtimme för att därefter diktera sitt personliga och politiska testamente. Hans sekreterare Traudl Junge skrev ner Hitlers ord på ett stenografiblock. I sitt personliga testamente förklarade han anledningen till sitt giftermål med Eva Braun som skett samma dag:

Jag har nu beslutat, före min jordebana avslutas, att ta som fru den flicka som, efter många år av trogen vänskap, anlände, av sin egen fria vilja, den i praktiken belägrade staden för att dela sitt öde med mig. Efter eget önskemål går hon som min fru med mig i döden. Det kommer kompensera oss för vad vi båda förlorade genom mitt arbete i folkets tjänst.

Hitler förklarade vidare:

Jag och min fru väljer döden för att undfly vanäran att tvingas avgå eller kapitulera. Det är vår önskan att kremeras omedelbart vid den plats där jag har utfört den största delen av mitt arbete under de tolv åren jag tjänat mitt folk.

Redan den 22 april hade Hitler inför sina närmaste män deklarerat att han tänkte stanna i Berlin till det bittra slutet istället för att ta sig till alperna i söder och utkämpa sista striden där. Man försökte övertala honom att ändra sig, men han vägrade. I Joseph Goebbels fann Hitler stöd för sitt beslut om att stanna i Berlin och slåss till slutet. För Hitler och Goebbels var det viktigt att statuera exempel för eftervärlden. Kommande generationer skulle inte få lära sig att ledarna flydde från Berlin, utan tvärtom valde att stanna och dö i rikets huvudstad om och när staden föll.

I sitt politiska testamente förklarade han:

Efter sex år av krig vilket, trots alla motgångar, en dag kommer att gå till historien som den mest ärorika och heroiska manifestation av kamp för sin livsvilja en nation någonsin utkämpat, kan jag inte överge staden som är huvudstad i det tyska riket. Eftersom våra styrkor är för svaga för att motstå fiendens attacker och eftersom vårt motstånd försvagas av individer vilka är lika blinda som de saknar karaktär, önskar jag att dela mitt öde med de miljoner andra som också beslutat att stanna i denna stad. Vidare skall jag inte hamna i fiendens händer som kommer att iscensätta ett nytt spektakel, orkestrerat av judarna, för att underhålla de hysteriska massorna.
Jag har därför beslutat att stanna i Berlin och frivilligt välja döden när jag anser att positionen som Führer och rikskansler inte längre kan upprätthållas. Jag dör med glädje i hjärtat i vetskap om de gränslösa dåd och resultat som våra soldater vid fronten, våra kvinnor vid hemmafronten, det våra bönder och arbetare, samt det arbete, unikt i historien, som vår ungdom som bär mitt namn, åstadkommit.

I sitt politiska testamente förnekade Hitler att han ville ha krig 1939 och skriver:

[…] det var önskat och framkallat exklusivt av de internationella statsmän som antingen var av judisk härkomst eller arbetade för judiska intressen.

Han nämnde även de fredsförslag han lagt fram strax innan kriget för att lösa konflikten och hävdade:

Detta erbjudande kan inte heller ljugas bort. Det var avvisat enbart därför att den styrande eliten i England ville ha kriget, dels av hopp om ekonomisk vinning och dels därför att man var påverkad av propaganda från den internationella judendomen.

Hitler la skulden för kriget och det lidande det orsakat på dessa krafter och att han redan från början gjort klart att även dessa skulle få betala ett pris:

Vidare lät jag ingen tvivla på att denna gång skulle inte bara miljoner barn från Europas ariska folk svälta ihjäl, inte bara miljoner av vuxna män lida döden och inte bara hundratusentals kvinnor och barn bli brända och bombade till döden i städerna, utan att de verkliga brottslingarna fick betala för sin skuld, om ändå med mer humana metoder.

Detta stycke i testamentet är något som vissa hävdar utgör ett erkännande för den påstådda förintelsen av det judiska folket. Man bör dock betänka att han inte nämner något sådant alls, endast att han tycks säga att ”de verkliga brottslingarna” fått sitt straff ”med mer humana metoder”. På intet sätt kan detta ses som ett erkännande av den så kallade förintelsen då inget sådant överhuvudtaget nämns eller ens ens antyds.

testament1

Hitler tackade alla för deras insats i kriget och manade dem till fortsatt kamp:

”Att jag är djupt tacksam till er alla är lika självklart som min önskan att ni inte överger kampen utan, oavsett vart, fortsätter att kämpa mot faderlandets fiender, trogna idealen från den store Clausewitz. Genom våra soldaters offer och mitt förbund med dem ända in till döden, har ett frö såtts i den tyska historien som en dag kommer att leda till en strålande återfödelse av den nationalsocialistiska rörelsen och därigenom till förverkligandet av en sann folkgemenskap.”

Han nämner att de allra modigaste männen och kvinnorna valt att förena sig med honom in i det sista. Han skrev att han har bett och till sist beordrat dem att inte stanna och dö i Berlin, utan istället slåss vidare på andra håll:

”Jag ber cheferna för armén, flottan och flyget att med alla medel stärka våra soldaters motståndsanda efter ett nationalsocialistisk synsätt, och med speciell referens till det faktum att jag själv, som grundare och skapare av denna rörelse, har föredragit döden framför en feg abdikation eller kapitulation.”

I andra delen av testamentet gick han in på detaljer om hur riket skulle styras efter hans död. I testamentet avsatte han Göring och Himmler eftersom de i hemlighet hade förhandlat med de västallierade mot hans vilja och därmed skadat nationen. Han utnämnde Storamiral Dönitz till sin efterträdare som president och överbefälhavare och utnämndeKarl Hanke till chef för SS och polisen och Paul Giesler till inrikesminister. Därefter följde en lista på den nya regeringen.

I den nya regeringen ingick Joseph Goebbels och Martin Bormann som befann sig i bunkern med Hitler. I testamentet bad han dem och andra att inte stanna med honom till slutet utan istället att lämna huvudstaden för att fortsätta kampen:

”Genom deras arbete och lojala vänskap kommer de att vara nära mig även efter min död då jag hoppas att min ande kommer att vara med dem och alltid följa dem. Låt dem vara hårda men aldrig orättvisa och låt dem aldrig, framför allt, låta fruktan styra sina handlingar, samt låt äran för nationen gå före allt annat som existerar på jorden. Låt dem, slutligen, alltid komma ihåg att vår uppgift, stärkandet av den nationalsocialistiska staten, representerar arbete i århundraden framåt, så att varje individ måste underordna sina egna intressen för det gemensamma goda.”

Han avslutade testamentet med en sista uppmaning till nationens framtida ledare och folket:

”Framför allt förpliktar jag nationens ledare och folket att strikt upprätthålla raslagarna och att göra obarmhärtigt motstånd mot världsförgiftaren av alla nationer, den internationella judendomen.”

testament2

Hitler bad Traudl Junge göra tre kopior av testamentet. Dessa tre kopior skulle sändas iväg med tre olika budbärare, för att öka chanserna att testamentet bevarades för eftervärlden.

30 april

Den 30 april befann sig sovjetiska styrkor endast 500 meter från rikskansliet. Ingen kunde längre svara på om försvararna ovanför markytan kunde hålla ut längre. Andra försökte in i det sista övertala Hitler att överge bunkern och göra ett utbrytningsförsök. Arthur Axmann erbjöd Hitler att han och tvåhundra beväpnade medlemmar i Hitlerjugend skulle försöka eskortera honom ut ur staden. Hitler svarade bestämt att han tänkte stanna. Även Goebbels vädjade nu till Hitler att låta Hitlerjugend eskortera honom ut ur staden, men till ingen nytta.

Efter att ha tagit ett definitivt beslut om självmord, beordrade Hitler de andra i bunkern att de skulle göra en utbrytning när han var död. Till sin betjänt, SS-mannen Heinz Linge, sa han:

”Linge, jag ska nu ta och skjuta mig själv. Ni vet vad ni måste göra, Jag har gett order om en utbrytning.”

Linge frågade honom vad de ska kämpa för när han var död. Enligt Linge svarade då Hitler kort:

”Framtidens människa.”

Adolf Hitler och Eva Hitler började nu ta avsked till personerna i bunkern. På eftermiddagen, strax efter klockan tre gick de in på sitt rum och stängde dörren. De satte sig i en soffa och Eva Hitler bet på en giftampull med cyanväte och Hitler satte sin pistol, en Walther PPK kaliber 7.65 mm, mot tinningen och tryckte av. Det är också möjligt att han i samma ögonblick bet en giftampull för att vara säker på att dö, även om detta aldrig har klarlagts helt.

Enligt Hitlers tidigare instruktioner bars deras kroppar sedan upp och las i en grop strax utanför Rikskansliet. Där hällde man bränsle över kropparna och brände dem samtidigt som granater från det sovjetiska artilleriet ständigt slog ner i närheten.

A-Hitler3

Martin Bormann, Joseph Goebbels, Ludwig Stumpfegger, Otto Günsche, Erich Kempka och Heinz Linge ställde sig sedan vid likbålet och höjde sina armar i en sista Hitlerhälsning.

Artikeln publicerades ursprungligen 2013-04-30.

Sprid artikeln på sociala medier!

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

Lämna en kommentar

Please Login to comment
  Subscribe  
Meddela om