Det imperialistiska Rom kom aldrig att lägga världen under sina fötter. Framgångssagan tog slut när tre romerska legioner slaktades i ett bakhåll i Teutoburger Wald, norra Tyskland. Germanska stammar, våra förfäder, hade gått samman för att under ledning av Arminius kämpa för Germaniens frihet.

September år 9 marscherar en mäktig romersk armé in i Germanien, öster om floden Rhen. Här befann sig tre romerska legioner, inkluderande det professionella elitinfanteriet, tre hela kavalleriförband tillsammans med ordinarie infanteri, följda av stödtrupper och underhållsförband. Kolonnen sträckte sig tre kilometer genom skogen då tusentals germanska krigare, ledda av cheruskerhövdingen Hermann (av Rom kallad Arminius), plötsligt rusar fram med höjda vapen.

I ett enda slag förlorade Rom en betydande del av sin militära makt och imperiet skulle aldrig uppnå samma styrka som innan denna dag i Teutoburgerskogen för tvåtusen år sedan.


Det över femtio meter höga Hermannsdenkmal stod färdigt år 1875. På svärdet står inskriptionerna: Deutsche Einigkeit, meine Stärke – meine Stärke, Deutschlands Macht. (Foto: Nationellt Motstånd)

Germanien och Rom för tvåtusen år sedan
För tvåtusen år sedan var Rom, med över en miljon invånare, den största staden i världen och centrum för den antika världens mäktigaste imperium. Ledare för denna stormakt var Augustus, Roms förste kejsare. Imperiet sträckte sig från Mindre Asien i öst till floden Rhen i nordväst och norra Afrika i syd.

Romarrikets militära makt var enorm med sina 28 legioner, som efter Augustus tillträde kommit att omformas till en stående yrkeshär, lojal mot den romerska staten. Stridskonsten var utmärkt, en produkt efter århundraden av erövringar och fältslag. Styrkan låg i deras stora numerär, höga disciplin och avancerade utrustning. På ett öppet slagfält var romarnas linjer så gott som ogenomträngliga.

I motsats till Rom var Germanien var inget tydligt avgränsat område, ingen enhetlig nation eller militär allians. Germanien bestod istället av många olika stammar vilka var språkligt, kulturellt och inte minst biologiskt sammanbundna. Men en övergripande politisk organisation saknades. En stam kunde, beroende på sin storlek, bestå av fler eller färre byar med skiftande antal familjer och släkter. Däremot var stammarnas områden inte avgränsade på det sätt vi idag tänker på nationsgränser och man kunde röra sig fritt mellan olika byar och områden. Germanerna hade redan vid denna tid haft en fast jordbruksekonomi sedan fyratusen år tillbaka och de politiska systemen, som oftast var likartade stammarna emellan, var högt utvecklade och välfungerande. De ekonomiska och sociala förbindelserna som existerade var goda, även mellan geografiskt avlägsna stammar.

Dessa var grundförutsättningarna för germanernas förmåga att samarbeta och, trots deras eget oberoende, bilda temporära eller mer permanenta allianser. Detta gav germanerna möjligheter att snabbt samordna och uppbåda större arméer ifall det var nödvändigt. Men likväl måste det romerska imperiet ha synts germanerna övermäktigt ur en militär synvinkel.

Floden Rhen utgjorde vi denna tidpunkt gränsen mellan Rom och Germanien, men efter att tidigare expeditioner öster om floden slutat i stora romerska framgångar var det kejsar Augustus uppfattning att området var redo för provinsiellt styre, precis som Gallien väster om Rhen hade blivit kuvat tidigare. Det var här den stora konflikten skulle nå sin kulmination mellan Roms högste befälhavare i Rhenlandet, Publius Quinctilius Varus och germanernas hjälte Hermann den Store.

Hermann, germanernas beskyddare
Hermann, som han generellt har kommit att kallas sedan 1500-talet, kanske för första gången av Martin Luther, föddes någon gång mellan år 18 och 16 f.0. Hans, troligtvis, romerska namn var Arminius och han var en germansk furste tillhörande en välaktad ätt ur cheruskerstammen, en av de största och mäktigaste germanska stammarna vid denna tid. Vad hans faktiska germanska namn var är omtvistat, men för enkelhetens skull kommer han i denna artikel att fortsättningsvis kallas för Hermann.

Hermann tog i ung ålder, tillsammans med sin bror Flavus, tjänst i Rom där han troligtvis var befälhavare över ett stödförband och fick försthandserfarenhet av romersk stridskonst. Exakt när han tog sin tjänst är inte känt, men vad avser motivet kan det ha varit solden eller äventyret som lockade, kanske var det politisk taktik för att få en bättre ställning i sin stam bland de Romvänliga som önskade en allians med det starka riket. Eller kanske var det för att lära sig hur den romerska hären fungerade, för att leta upp dess svagheter och finna ett sätt att bekämpa den. Sannolikt var det någon kombination av ovanstående. När han avslutade sin tjänst år 7 och återvände till sitt hemland hade han blivit medborgare och utsedd till riddare, equites. Detta var en hög ställning i det romerska samhället, vilket tyder på att han varit framgångsrik under sin tjänst.

Publius Quinctilius Varus
Samma år som Hermann återvände till Germanien fick Rhenlandet en ny ståthållare vid namn Publius Quinctilius Varus. Hans främsta uppgift var att försöka integrera de germanska stammarna mellan Rhen och Elbe i det romerska imperiet, genom att pålägga dem beskattning och lagar samt att införa dem i den provinsiella folkräkningen.

I fråga om Varus kompetens som fältherre går historikernas åsikter isär, men det står klart att denne hade en lång och framgångsrik karriär på andra håll i riket och stod kejsar Augustus nära. Som ståthållare och högste militäre ledare i Rhenlandet förde han befäl över 17, 18 och 19 legionen, vilka var förlagda i baser vid gränsen mot Germanien. Samtliga legioner skulle efter slaget år 9 vara förintade för att aldrig återuppbyggas och skulden föll på Varus. Det sägs att Kejsar Augustus, även många år efter slaget ibland skall ha utbrustit ”Quinctilius Varus, ge mig mina legioner tillbaka!”

Planering och förberedelser
Man vet inte när Hermann påbörjade sin storslagna plan att strida mot Rom. Kanske hade han planerat det sedan innan sin tjänstgöring eller kanske var det då han kom tillbaka till sitt hemland i Germanien, samtidigt som Varus ökade de romerska aktiviteterna öster om Rhen. Oavsett vilket var Hermann nu fast besluten om att inte se sitt hemland och folk under främmande styre.

Genom sina erfarenheter från den romerska hären kunde Hermann, tillsammans med sin far Segimer och andra Romfientliga germaner påbörja den praktiska planeringen kring bekämpandet av sina fiender. De visste att man i ett öppet fältslag inte skulle kunna segra över de tungt utrustade romerska förbanden, så man planerade att slå mot dem där de inte kunde uppbåda ett ordentligt försvar, precis som gerillasoldater och andra irreguljära trupper stridit ända in i modern tid.

Man valde därför att slå till mot dem i ett sårbart läge, under förflyttning i en tät passage mellan berget Kalkrieser och Grosses Moor, en stor mosse. På denna stig skulle den romerska hären tvingas gå färre män i bredd än vanligt och nästan helt sakna manöverutrymme. Vattendrag slingrade sig över den smala stigen som var fylld av hala stenar, frilagda rötter och gyttjiga jordytor. På många platser längs stigen var terrängen så tät att soldaterna skulle vara tvungna att bryta sina formationer helt för att ta sig fram. Germanerna förändrade även terrängen genom att fälla träd, bygga vallar och gräva diken för att tvinga in romarna i den värsta tänkbara situation för anfallet. Man byggde även en kamouflerad försvarsvall som sträckte sig en och en halv kilometer längs stigen. Det var här slaget skulle stå.

Genom germanernas goda förbindelser och med hjälp av sin höga ställning och karisma lyckades Hermann samla sin armé. Troligtvis lyckades man rekrytera krigare även långt från platsen där slaget utspelade sig, kanske så långt som södra Skandinavien. Såväl historiska som arkeologiska källor visar att germanerna vid denna tid utan större svårigheter kunde mobilisera välutrustade förband bestående av dugliga och modiga krigare. Anledningen härtill finner vi sannolikt främst i vårt folks uråldriga kampvillighet om vilken historikern Tacitus skriver redan för 2000 år sedan: ”…det är inte lika lätt att övertala dem [germanerna] vare sig att plöja i jorden eller invänta årets skörd som till att utmana en fiende och förtjäna sig sår.” Att slåss för sitt folk var den största äran som kunde tillfalla en man.

Men även för tvåtusen år sedan fanns det dem som inte trodde att motstånd var det rätta valet. Detta visades inte minst då Hermann och hans bror Flavus, som förrådde sitt folk genom att kämpa mot dem i romersk tjänst, möts på varsin sida om floden Weser för att munhuggas innan en sammandrabbning mellan respektive arméer år 16. Tacitus skriver att Hermann ”…framhöll den heliga kallelsen från hemlandet, germanernas uråldriga frihet, de germanska härdarnas gudar och deras mor som tillsammans med honom bönföll att han inte skulle föredra titeln överlöpare och förrädare mot sitt folk… ja mot hela sin ras, framför titeln befriare.”. Medan hans bror från andra sidan floden höll tal om den barmhärtighet som det Rom skulle visa dem som underordnade sig.

Det visades sig även genom Segestes, ledaren för cheruskernas Romvänliga fraktion, som varnade Varus för ett potentiellt förräderi och bakhåll. Men ståthållaren litade på Hermann och trodde honom vara trogen Rom, ett misstag som skulle visa sig vara förödande.

Nu återstod nämligen endast att lura Varus och legionerna i den välförberedda fällan. Detta gjordes genom att Hermann gav upplysningar till Varus om att en stam var i uppror nära det romerska härlägret vid floden Weser. Varus skulle ta tillfället i akt att visa upp sina legioner och Roms styrka för befolkningen mellan Weser och Ems, vilka han trodde var redo för romersk förvaltning. Dessutom innebar färdvägen endast en liten omväg på väg till vinterbasen i Xanten. Så utan misstänksamhet marscherade de tre legionerna iväg utan några extra försiktighetsåtgärder mot ett mål de aldrig skulle nå.

Slaget
När den tre kilometer långa kolonnen marscherade fram i den eländiga terrängen, som denna dag var ännu besvärligare tack vare det blöta höstvädret, låg de germanska krigarna redo bakom träd, buskar och den långa försvarsvallen. På en given signal inleddes slaget med ett spjutanfall, där tusentals efter tusentals spjut kastades mot flanken på kolonnens främre del, av de fram till nu gömda germanerna. Kaoset blev totalt. På bara några sekunder föll hundratals romare döda eller sårade till marken medan hästar och mulor, med sina kärror, skenade i vild panik genom och över de förvirrade soldaterna. De romerska soldaterna var utan fotfäste, utan utrymme att manövrera och totalt överrumplade.

Inom bara några minuter hade tusentals romare mist sina liv, de flesta för spjut men en stor del slogs ihjäl av skenande djur och vagnar medan andra drunknade i mossen, oförmögna att ta sig ur med sina tunga rustningar och packningar. När germanerna såg vilken skada deras spärreld av spjut åstadkommit och den förvirring som rådde i kolonnen drog de sina svärd och yxor för att gå i närstrid.

Samtidigt pressade resten av kolonnen på framåt, helt omedvetna om vad som föregick i täten, vilket gav de stridande romarna mindre och mindre utrymme att manövrera på. Det tog åtskilliga minuter innan Varus och hans närmsta män, vilka befann sig i kolonnens mitt, fick nyheten att de var under anfall i täten. Samtidigt som de nåddes av nyheten stormade tusentals germaner fram mot den mittersta och bakre delen av kolonnen. Men inte heller här kunde romarna uppbåda något ordentligt försvar utan merparten blev dödade, somliga blev tillfångatagna och endast en liten del av soldaterna lyckades fly.

När slaget pågått i ungefär timme hade allt romerskt motstånd och all ordning brutit samman. Då Varus och hans närmsta officerare och rådgivare slutligen insåg att slaget var förlorat kastade de sig mot sina svärd, rädda för att bli tillfångatagna av fienden. Efter slaget (som i sin helhet sannolikt varade i några dagar) hade över femtontusen romare mist sina liv, medan deras dåligt samordnade insatser i slaget enbart resulterade i några hundra döda germaner.

Slagets följder
Då nyheten om det stora nederlaget nådde Augustus, många dagar senare, togs detta emot med förskräckelse. Det var ett hårt slag mot imperiet. De efterföljande åren skulle man skicka hela åtta nya legioner till Germaniens gräns och vid flera tillfällen korsa denna för att strida mot germanerna i vad som troligtvis var hämndaktioner snarare än verkliga försök till landerövringar. Hermanns styrkor drabbade flera gånger samman med legionerna under de kommande åren och dessa slutade i växlande med- och motgångar, men trots tillfälliga segrar skulle Rom aldrig vinna något avgörande öster om Rhen. Man hade hindrat Rom som aldrig skulle få möjlighet att införliva Germanien i sin provinsstruktur.

Men slaget fick större följder än så. På grund av förlusten och legionernas efterföljande omfördelning i riket var romarna tvungna att inte bara ge upp sina imperialistiska ambitioner i Germanien, utan även i Afrika och Asien. Slagets betydelse kan därför inte överdrivas. Det tillhör utan tvivel ett av de avgörande i världshistorien.

I Germanien fick cheruskerna, och Hermann själv, än större anseende tack vare sin ledande roll i alliansen mot Rom. År 21 blev han mördad av män från hans egna folk, förrädare som inte tålde att se Hermann vinna så stora framgångar.

I flera generationer efteråt vallfärdade germaner till slagfältet för att minnas och hedra dem som stridit för sitt folk och vunnit hjältedöden. Efter att århundraden gick föll platsen i glömska, men ledarna och hjältarnas bedrifter levde kvar i sånger, berättelser och legender.
Senare i historien, under medeltiden och framåt kom Hermann att spela en stor symbolisk roll i Tysklands enande. Under 1800-talet restes Hermannsdenkmal, en drygt femtio meter hög staty av Hermann och mängder efter mängder med operor tillägnade motivet skrevs mellan 1600- och 1900-talet.

Konflikten, slaget och inte minst Hermann själv spelade en stor roll i den begynnande tyska nationalkänslan och har funnits som inspiration för många generationer germaner vilka har blickat bakåt i tiden för att finna styrkan, modet och kraften att göra sin plikt.

Lärdom och inspiration
Under germanernas cirka 7000-åriga historia har vi flera gånger blivit angripna av mäktiga krafter. Vi har alltid mött dessa med ett orubbligt motstånd. Romarriket stoppades för 2000 år sedan. Fyra hundra år senare stred man mot de mäktiga hunnerna och åttahundra år efter det mot Djingis Khan och hans mongoler. Under medeltiden satte man stopp för det Osmanska riket och 1945 kämpade man tappert på alla fronter. Dessvärre föll försvaret i vår sista stora strid och Germanien är idag för första gången på tiotusentals år ockuperat.

Men historien om Hermann och hans krigare visar för oss, med all tydlighet, att de nordiska folken har kraften att inte bara kämpa mot, utan även besegra de mest övermäktiga fiender. Det visar att några få män, och ett på jorden litet folk, kan skriva om världshistorien. Det bevisar att även vi idag, 2000 år senare, kan gå segrande ur vår strid, oavsett hur övermäktiga våra fiender tycks vara.

  • Publicerad:
    2009-09-30 00:00