Sedan ANC:s maktövertagande i Sydafrika 1994 har Sverige etablerat sig som en framstående handelspartner med landet. Den svenska exporten dit räknas numera till omkring 10 miljarder kronor om året. Handelsminister Ewa Björling engagerade sig nyligen i ländernas relationer.

1994 tog ANC över makten i Sydafrika. De nya makthavarna valde att träda av från vissa av partiets programpunkter. Det handlade bland annat om tidigare krav på nationalisering av företag. Den nya regimen etablerade istället en politik som bjöd in utländska investerare samtidigt som den antog positioner som beskrivits som statskapitalistiska.

När Sveriges sanktioner mot Sydafrika upphävdes i samband med ANC:s maktövertagande så inleddes betydande handelsförbindelser. Sverige och Sydafrika ingick ett avtal om reguljärt utvecklingssamarbete. På ungefär ett års tid blev Sydafrika den främsta svenska handelspartnern i Afrika. Den svenska exporten till Sydafrika har sedan dess vuxit och räknas numera motsvara 10 miljarder kronor om året. Stora multinationella företag som etablerat sig i Sydafrika är ABB, Atlas Copco, Electrolux, Ericsson, Volvo, Scania, Svedala och Tetra Pak och Sandvik.

1999 skapade Sydafrika och Sverige en gemensam bi-nationell kommission, BNC, där gemensamma frågor inom politik, ekonomi och kultur diskuteras och utvecklas. Den 21-22 oktober besökte en stor sydafrikansk delegation, bestående av regeringsföreträdare och företagare, Sverige. Handelsminister Ewa Björling stod som värd för en lunch för den sydafrikanska delegationen och utvalda svenska representanter. Utrikesdepartementet, UD, publicerade i sitt pressmeddelande innan mötet:

På lunchen deltar även Exportrådets VD Ulf Berg, företrädare för Atlas Copco, Ericsson och Sandvik, företrädare för sydafrikanska företaget MSC Logistics samt Business Unity South Africa och Independent Communication Authority of South Africa (ICASA).

Det bör betonas att Sveriges förbindelser med Sydafrika delvis finner sin förklaring i hur svenska företrädare bekämpade den dåvarande apartheidpolitiken. UD skriver i sin officiella reseinformation:

De nära relationerna mellan Sverige och det demokratiska Sydafrika inleddes på 1960-talet när Sverige bidrog till kampen mot apartheid genom humanitärt och politiskt stöd.

Sanktioner och hätsk propaganda mot det forna sydafrikanska samhället har varit ett vanligt inslag i svensk politik. Politiker drog sig inte från att stödja omstörtande rörelser som ANC. Bilden är från Olof Palmes tal vid den ökända ANC-galan 1985. Tolv miljoner kronor samlades in som gick direkt till denna ”befrielserörelse”. Det bör påpekas att ANC vid tillfället var en beväpnad kommunistisk rörelse som fick militär träning och finansiering av Sovjetunionen.

När rollerna idag är ombytta i Sydafrika – där den vita minoriteten diskrimineras i enlighet med en uttalad politisk linje – så uteblir protester från svenskt håll. Värt att nämna är BEE-politiken (Black Economic Empowerment) som är ett kvotsystem där etniska grupper ska utgöra vissa proportioner inom exempelvis arbetsmarknad och företagsägande. Kvoturvalet har resulterat i en utbredd inkompetens och ineffektivitet, den generella politiken till att flera vita blivit ekonomiskt utblottade.

Det kanske inte är av ondo att den svenska exporten till Sydafrika uppgår till 10 miljarder kronor per år. Men ska dessa pengar bli ett argument till att inte protestera mot övergreppen på den vita minoriteten? Det sydafrikanska behovet av svensk teknik och kompetens kan snarare utgöra en bra grund som fredliga och rimliga påtryckningsmedel för att skrota begrepp som BEE och skydda den vita minoriteten från etnisk förföljelse. Vägen som Zimbabwe har tagit – där staten med hjälp av mördare och banditer förverkat liv och egendom från vita lantbrukare – är en väg som inte lönar sig för någon part.

• Publicerad:
  2011-11-08 00:00