Skolan – kulturarvets förvaltare?
Sverige är idag ett internationellt samhälle, vilket ställer krav på medborgarens förmåga att leva i en kulturell mångfald. En förtrogenhet med den svenska kulturen, språket och historien; det svenska kulturarvet, ska befästas i samtliga av skolans ämnen för att stärka förmågan att leva sig in i och förstå andras värderingsgrunder. Detta står att läsa i läroplanens värdegrund för gymnasieskolan. Kulturarvet är idag inte längre vad det tidigare varit.
Skolan har, sin konfessionella hållning till trots, länge haft rollen som kulturarvets förvaltare och traditionella förmedlare. Mellan Bibelstudier och katekesundervisning har gamla traditioner och berättelser smugit sig in och fått en allt viktigare roll i skolundervisningen. 1800-talet präglades av romantiska naturskildringar och stark nationalism; ett arv, vilket skolan såg som sin främsta uppgift att förmedla. Efterkrigstidens Europa kantades av en kulturpolitisk reformation, grundad på rädslan för den nationalistiska idealismen och det fosterländska svärmeriet. Trots globaliseringens snabba frammarsch med mångkulturens flerstämmiga röster som främsta biverkning, står skolan fast vid sin roll som kulturarvets enväldiga härskare. Frågan är vems kulturarv?
1935 års Metodiska anvisningar, motsvarigheten till dagens styrdokument, betonade en traditionellt konservativ undervisning med verk som ”besjunger fosterlandet, hemmet och naturen” i förgrunden. Den, för 1800-talet, mest framträdande svenske skalden; Esaias Tegnér, vars diktning var ett uttryck för ”det svenska lynnet”, enligt dåtidens litteraturhistoriker och forskare, var således självskriven i skolans litteraturundervisning. I och med 60-talets kulturpolitiska reformation med den nya gymnasieskolan, tidigare realskolan, och tillhörande färdighetsbaserade läroplan, försvagades skolans traditionella hållning. Författare som Strindberg placerades högst upp på piedestalen tillsammans med andra nydanande, samhällskritiska författare och konstnärer. Skolans roll som förmedlare av kulturarvet byttes sakta ut mot försök att få eleverna att över huvudtaget vilja läsa.
I 1994 års läroplan syns tydliga spår av mångkulturens intrång i det svenska kulturarvet. Vår egen kultur är i denna upplaga endast viktig i förhållande till andra kulturer. Den har således inget egenvärde i sig, utan är ett medel för att skapa en förståelse för andra kulturer och deras säregna värdegrunder.
I den senaste läroplanen, Gy 11, är skolans uppgift och värdegrund oförändrad. Vad som dock skiljer sig är synen på vad det svenska kulturarvet egentligen innefattar. 1800-talsidealister som Tegnér och Geijer får göra plats åt Guillous Ondskan och Khemiris Ett öga rött. Det svenska språket och grammatiken vattnas ur för att ge företräde åt förortssvenskans utpräglade uttryck och jargong, urvalet av antologiernas svenska författarskap byts ut mot icke-europeiska, liksom urvalet av läromedel, anpassade för en mångetnisk målgrupp. Men skolan håller hårt i sin uppgift som kulturarvets förmedlare; det nya globala svenska kulturarvets förmedlare.
Referenser:
Charlotte Flykeberg och Inga Lena Gullbrand, 1998
Bengt Lewan, 1972
Annica Danielsson, 1988
Joshua Mjöberg, 1937
1935 års metodiska anvisningar
Lgy 65
Lpf 94
Gy 11
Av: Rebecca Olofsson
Loading ...
Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här.
Bra artikel, ett viktigt ämne som jag hoppas att det kommer att skrivas mer om.
Kul med en ny skribent.
Trevligt med artiklar om ämnen som det inte skrivs så mycket om.
Bra artikel i ett viktigt ämne. Man misstänker ju att Tegnér, som ansåg att svenskan var ”ärans och hjältarnas språk”, är lite av ett hatobjekt bland internationalisterna som numera kontrollerar skolväsendet.
Håller med Stormtrooper. Detta är ett område där vi, precis som många andra, haft luckor. Kul att läsa om litteraturhistoria och diktning. Ser fram emot att följa Rebeccas utveckling på skrivarfronten.
Vi lever i 2012. Inte på 1800-talet eller 1935. Tiderna förändras – det är inte svårare än så. Ungdomar i dag har svårt för att ens öppna en bok. Hur många av våra svenska ungdomar skulle i dag bry sig om Tegner eller bry sig om att läsa en bok av Strindberg? Inte många. Då är det väl bättre att läsa en mer aktuell bok som Ondskan som faktiskt kan få unga intresserade av att läsa?
Förstår inte riktigt syftet med den här texten? Att vi ska återgå till 1935 års läroplan?
Poängen med artikeln kanske är att man ska få sig en tankeställare? Varför kunde man läsa mer avancerad litteratur i skolan förr i tiden men inte idag?
Tanken med artikeln är att ge en förståelse för hur det som kallas det ”svenska kulturarvet” har förändrats till något icke-svenskt, liksom det mesta i dagens samhälle.
Tegnér förespråkade idealistiska värden och sammanförde med hjälp av sin diktning ett helt folk. Han tillhörde göticismen, en nationalistisk rörelse vilka menade att det svenska språket var det mest ädla språket,och liksom Vejdeland påpekar i kommentaren ovan; ”äran och hjältarnas språk.”
Faktum är att dagens läroplan menar att man ska läsa om”centrala författarskap” (går att läsa i Gy 11). Tegnér tillsammans med Strindberg är två av Sveriges mest kända och mest inflytelserika författare, borde då inte Tegnér, precis som Strindberg, ingå i undervisningen? (Kan även påpekas att Strindberg själv hyllade Tegnér.)
Jag har förståelse för din kritik, men du missförstår mig. Nej, jag anser varken att vi ska gå tillbaka till 1800-talet eller till ”läroplanen” från 1935. Skolundervisningen under denna tid var rent konfessionell, något jag självfallet inte förespråkar.
Vad jag däremot förespråkar är litteratur som hjälper eleverna i skolan att utvecklas. Jag kan inte på något sätt se hur Ondskan eller Ett öga rött kan göra det. Lärare som idag använder sig av dessa böcker menar att de är en bra inkörning till en givande diskussion i olika ämnen. I Ondskans fall misshandel i hemmet. Ett öga rött däremot hjälper invandrare att känna igen sig i litteraturen och svenskar att få en förståelse för dessa. Själv anser jag att litteraturen ska väljas efter elevens behov och att fokus ska ligga just på litteraturen. Självfallet är diskussionen viktig, men analysen och elevernas reflekterande kring enskönlitterär text är viktigare. Till detta ändamål finns bättre litteratur. Klassiker.
Jag har även en fråga till dig. Eller två snarare. Tycker du att vi ska slopa ämnet historia? (Vi lever ju trots allt på 2000-talet, allt dessförinnan är ju trots allt historia.) Och tycker du verkligen att skolans ansvar är att få elever att läsa? Borde det inte vara mer än så? Tex att utveckla en analytisk förmåga, vilket manenligt många studier bäst gör genom skönlitteratur.
Vad lär man sig av att gå i skolan? Jo att gå i skolan.
Det som jag upplever att många föräldrar gör idag är att de tvingas hålla extra undervisning i hemmet. Detta gör föräldrarna i protest mot att de upplever en försämring av standarden vilket i sin tur har sin koppling till invandringsfaktorn men även till den allmänna förslappningen och bristande disciplinen bland ”vanliga svenskar”.
Det kan heller inte sägas för ofta att skolans primära roll inte är att skapa kreativa, tänkande och kunniga elever. Det primära handlar om kontroll och om att fostra lojala samhällsmedborgare.
Läs gärna Tegnér för era barn, välj ut särskilda stycken och inspirera. Gå på nationalmuséum och förklara det vackra med Sverige och vår historia. Åk ut i naturen. Vet barnen vilka de är och vilket folk som de tillhör så blir risken mindre att de en dag mentalt och själsligt kidnappas av Systemet. Och detta kan lika väl ske även på den ”högre bildningen” som är genompolitiserad av genus, vänsterflum och dummokratiska värdegrunder.
Finns det inte andra här som har sett hur vissa människor fullständigt har förändrats i denna miljö på universitet och högskola? Dessa kan ha bott i ett studentrum och läst på en högskola under flera år, när de kommer tillbaka går de knappt att känna igen. De som tidigare varit systemkritiska och mot det mångkulturella vansinnesprojektet har sedan förändrats till fullblodskarriärister och moderater som försvarar den politiska samhällseliten.
Tummen upp. Bra analys och välskrivet.