ALGERIET. December 1960. Algers gator förvandlas till infernon när de europeiska nybyggarna, pied noirs, protesterar mot Charles de Gaulles förräderi. På rue Michelet försvarar motståndsmännen sig tappert med hemmagjorda brandbomber mot stridsvagnar och tungt beväpnade soldater ur den franska armén, som kallats in för att kväsa upproret i dess linda.
I början av 1961 grundas organisationen OAS – Organisation d’Armee Secrete, eller Hemliga arméorganisationen – av en grupp landsflyktiga franska algerier och arméofficerare, varav löjtnant Degueldre och hans Deltatrupper kom att bli de mest fruktade.
När William Levy lämnade sin lägenhet i Alger, kvällen den 19 november 1961, lade han inte märke till de två män som nonchalant stod och hängde vid en skoter ett halvt kvarter från hans dörr. Medan Levy vandrade ner längs gatan startade skotern och började långsamt följa efter honom. När den körde upp jämsides med honom drog mannen på passagerarplatsen upp en revolver och avfyrade tre skott mot Levys huvud. Levy föll ihop i rännstenen och dog omedelbart. Innan de körde iväg, spred gärningsmännen ut svarta, triangelformade kartongbitar kring Levys kropp.
William Levy borde ha varit mer försiktig. Som generalsekreterare för Franska socialistpartiet i Alger, och uttalad motståndare till Algeriets vita nybyggare, hade Levy dragit på sig en oundviklig vrede från den man de svarta trianglarna symboliserade: Roger Degueldre, ledare för OAS Deltaförband. Degueldre hade dömt Levy till döden två månader tidigare. Samma vecka som Levy dog blev åtskilliga judar och franska liberaler, som motsatte sig de europeiska invånarnas sista desperata försök att bevara sitt hemland, obarmhärtigt nedskjutna.
De algeriska européernas sista hopp
Rörelsen som de europeiska nybyggarna satte sitt sista hopp till, OAS (Organisation d’Armee Secrete eller Hemliga arméorganisationen), hade grundats i början av 1961 av en grupp landsflyktiga franska algerier och arméofficerare. OAS mest effektiva agenter, Degueldre och hans Deltatrupper, drevs av ett kallt och obevekligt hat mot dem som förrått dem. De slog till gång på gång – inte mot muslimerna i Algeriets Nationella Befrielsefront, FLN, vilka de redan besegrat – utan mot Charles de Gaulles regering, mannen som givit dem ett högtidligt löfte om att Algeriet skulle förbli ”fundamentalt franskt nu och för alltid”.
Det kan tyckas märkligt, men OAS formelle befälhavare, General Raoul Salan, reagerade kraftigt mot Levys avrättning. Salan, liksom många av de högre officerare som ledde OAS, betraktade sig själv mer som politiker än en handlingens man. Han utgav sig för att vara något av en socialist och han hade förhoppningar om att kunna få med sig den liberala och den judiska opinionen i Frankrikes städer. Det ramaskri från franska politiker som åtföljde Levys död skräckslog Salan, som i all hast skrev ett brev till socialisternas ledare Guy Mollet där han tog avstånd från dådet.
De delade åsikter som rådde inom de högre nivåerna av OAS angående avrättningen av Levy var karakteristisk för den personlighetsklyvning organisationen led av under sin korta existens. Från dess begynnelse i början av 1961 till dess undergång litet mer än ett år senare led OAS av samma förvirrade tänkande och brist på revolutionär vilja som omintetgjort varje vit politisk ansträngning efter andra världskrigets slut. Ändock, trots sina brister, kom OAS närmare segern än någon annan vit motståndsrörelse i efterkrigstid, i sin kamp mot den främlingsstyrda franska regeringen.
Roger Degueldre kontrasterade totalt mot de politiserade befälhavare och civila teoretiker från vilka han tog sina order. Degueldre föraktade sina ledares försök att rationalisera OAS kamp i filosofiska och moraliska termer. Som en man med enkla instinkter och lojaliteter blottlade han sina motiv för sin överordnade befälhavare mer än ett år innan han gick med i OAS: ”Vi har alla svurit att bevara Algeriet franskt. Vad mig anbelangar så håller jag mina löften. Det betyder att jag fullföljer detta till slutet.”
Förbittrad över politikernas svek
Roger Degueldre föddes 1925 i en liten stad nära den belgiska gränsen. Än i dag är det osäkert huruvida Degueldre var medlem i den franska motståndsrörelsen, som han själv hävdat, eller om han, som den franska regeringen påstod, kämpat som soldat i den vallonska divisionen i Waffen-SS. Han var tystlåten om det förflutna, och avfärdade frågor med en kortfattad fras: ”Inga foton, inga brev, inga minnen.”
Efter kriget tog Degueldre värvning i främlingslegionen under ett fingerat namn som han fortsatte att använda fram till 1958. Under de följande 15 åren fick han uppleva oavbrutna strider, först i Indokina och sedan i Algeriet. Under den här tiden utmärkte han sig genom sitt hjältemod och sin militära skicklighet och avancerade genom graderna till förste löjtnant, en sällsynt företeelse inom främlingslegionen.
Likt sina kamrater inom legionen hade Degueldre blivit förbittrad över politikernas svek mot de franska trupperna i Indokina. När araberna och berberna i FLN 1954 inledde en terrorkampanj mot Algeriets franska invånare, kämpade den franska armén med motiv till och med starkare än militär stolthet och den nationella hedern.
Soldaterna i den franska armén – och i synnerhet soldaterna i främlingslegionen, som hade sitt högkvarter i Algeriet – hade nära band till de mer än en miljon franska invånarna i Algeriet. Många legionärer hade gift sig med traktens flickor, och planerade att stanna kvar som invånare i Algeriet när de dragit sig tillbaka. Pied Noirs, eller svartfötterna, som de vita invånarna i Algeriet kommit att kallas (från historien om att deras förfäder kommit till Algeriet utan skor, därav de ”svarta fötterna”) avgudade de franska trupperna, i synnerhet fallskärmsjägarna och främlingslegionärerna.
”Räddat Frankrikes heder”
När det i maj 1958 blev uppenbart att ledarna för den korrupta franska Fjärde Republiken tänkte förhandla med FLN, agerade militären med beslutsamhet. General Salan, överbefälhavare för de franska trupperna i Algeriet, gjorde klart för regeringen att armén inte skulle tolerera ytterligare svek likt det i Indokina fyra år tidigare. Den Fjärde Republiken kollapsade. Vid slutet av maj kontrollerades den franska regeringen av den man, som både de franska algerierna och den franska armén förlitade sig på skulle bevara Algeriet franskt: Charles de Gaulle.
De Gaulles popularitet bland franska nationalister var baserad på ett antal myter, myter som lanserades av den lilla gruppen främmande inkräktare som utövade den verkliga makten i efterkrigstidens Frankrike. En av de mest effektiva av dessa myter var att Charles de Gaulle på egen hand ”räddat Frankrikes heder”, genom att revoltera mot den lagligt utsedda regeringen under marskalk Petain och ta parti för den anglosovjetiska alliansen mot Europa under andra världskriget. En därpå följande osanning var uppfattningen att de Gaulle, genom att ansvara för blodiga utrensningar av franska antikommunister och de Gaulle-motståndare som genomfördes efter kriget, hade ”renat” Frankrike.
Ingen trodde på detta nonsens ivrigare än officerarna inom den franska armén. De som var tillräckligt gamla hade ställt sig till förfogande för de Gaulle och den franska motståndsrörelsen under andra världskriget. Som man kan förstå fanns det inte många Pétain-anhängare kvar inom efterkrigstidens franska officerskår. Även om de franska soldaterna häpnade över det faktum att deras judiska och kommunistiska allierade under andra världskriget hade visat sig vara Frankrikes mest bittra fiender de efterföljande åren, hyste de fortfarande inga tvivel om de Gaulles ärliga avsikter.
Hemligt samarbete med franska folkets fiender
Inledningsvis uppmuntrade de Gaulle dessa illusioner genom att resa till Algeriet omedelbart efter att ha blivit vald till president och försäkra den franska befolkningen om sitt orubbliga stöd. Bakom kulisserna gjorde han sig dock redo att lyda order från de män han hade att tacka för sin position; den lilla kärna av sionistiska ”rådgivare”, mediemoguler och andra manipulatörer som angav tonen i Frankrike och resten av Västvärlden, 1958 såväl som i dag.
I två år duperade de Gaulle det franska folket, med hjälp av mediebaroner som Pierre Lazareff, även kallad ”den franska pressens Napoleon”, och lyckades utmanövrera sina mer insiktsfulla motståndare. Gradvis tonade de Gaulle ned sina tidigare försäkringar om Algeriets framtid. I januari 1959 talade han om ett framtida Algeriet ”nära förbundet med Frankrike”. I september samma år uttryckte han sin förkärlek för ”en regering av algerier i Algeriet.” Efter varje framflyttande av de franskfientliga positionerna blev de arméofficerare som protesterade förflyttade eller tvingade att gå i pension.
Mötte oväntat motstånd
I januari 1960 blev den populäre överbefälhavaren för trupperna i Algeriet, General Massu, förflyttad, efter att han ifrågasatt de Gaulles avsikter med Algeriet. Svartfötterna intog gatorna i protest, med försiktig hjälp från de arméofficerare som var motståndare till de Gaulle. De Gaulle väntade ut dem och ”Barrikadaffären”, som den kom att kallas, misslyckades med att störta honom från makten. Men under de efterföljande månaderna förflyttade sig upprorsledarna för ”Barrikadaffären” samt ett antal de Gaulle-fientliga militära officerare till Madrid, där de lade grunden för OAS.
I början av 1961 hade de Gaulle i stort sett rensat ut alla misstänkta motståndare ur den franska armén och var redo att fortsätta med överlämnandet av Algeriet till FLN. Vid denna tidpunkt mötte han dock oväntat motstånd.
Männen som organiserat OAS var knappast de stereotypa ”fascister” och ”militarister” som förekom i vänsterns världsbild. Förutom officerare som tidigare varit engagerade i vänsterpolitik, såsom General Salan och överste Joseph Broizat (som senare var redaktör för OAS tidning Centurierna), fanns där entusiaster av maoistisk gerillakrigföring, främst överste Yves Godard och överste Roger Gardes. Den kalla, intellektuelle studentledaren och politiske teoretikern, Jean-Jaques Susini, var förtjust i att beskriva sig själv som kommunist.
Ideologiskt splittrad grupp
Den ideologiskt splittrade grupp som ledde OAS var enade i ett avseende, förutom deras hat mot de Gaulle och deras hängivenhet för ett franskt Algeriet; samtliga av dem hade deklarerat sitt motstånd mot varje form av rasism. Det var OAS policy från början till slut att Algeriets rasliga och kulturella problem endast kunde lösas genom en total integration av de tio miljonerna algeriska araber och berber i det franska samhället.
OAS ledarskap visade en utmärkande förkärlek för det judiska folket. Man trodde att man skulle kunna vinna stöd från Frankrikes judiska befolkning, av sympati med de 300 000 algeriska judar som var hatade av de muslimska algerierna och betraktades som snikna ockrare. Jean-Jaques Susini, som hade rollen som OAS chefsteoretiker och propagandist, utsåg till och med en jude, Andre Saada, som sin sekreterare.
Organiserades i hemlighet
Under våren och den tidiga sommaren 1961 organiserades OAS i hemlighet i Algeriet. Överste Godard och löjtnant Degueldre, som i februari lämnat sitt regemente i främlingslegionen till förmån för OAS, skapade effektiva underrättelseinriktade och stridsberedda enheter i Alger och Oran. Celler bildades i Frankrikes storstäder. Vid mitten av sommaren var OAS redo att agera.
Degueldres Deltakommando slog först till mot de Gaulles polis. En inspektör Gavoury höggs ned i sin bostad i Alger. En inspektör Goldenberg sköts ihjäl när han körde hem genom Algers universitetstunnel. Snart hade de Gaulles ansträngningar mot OAS i Algeriet nedkämpats.
När Deltatrupperna sedan började rikta sina attacker mot politiska motståndare till ett franskt Algeriet, började de mjukare medlemmarna av OAS ledning ta anstöt. Pressens reaktion på Levys död oroade Salan, som hyste förhoppningar om att vinna vänsterrörelsens stöd i kampen mot de Gaulle. Men Salan var inte villig att riskera ett försök mot de Gaulle själv. När en grupp högerorienterade frilansare, utan koppling till OAS, genomförde ett misslyckat försök att mörda presidenten i september, försäkrade Salan hastigt för pressen att hans män inte haft något med operationen att göra.
Uppdrag att förgöra OAS
Trots att liberala ledare i OAS försökte blidka den allmänna opinionen i Frankrike, förberedde de Gaulles hejdukar ett nytt och mördande vapen mot OAS. Barbouzerna (”de skäggiga” eller ”spökena”), som de kom att kallas, organiserades i skydd av den Gaullistiska Samarbetsrörelsen, som hade främjandet av europeisk-muslimsk vänskap som grundidé. De rekryterades mestadels från Medborgarnas Aktionstjänst, en privatarmé av råskinn vars fanatiska lojalitet till de Gaulle var användbar för att skrämma hans politiska motståndare. De åtföljdes av ett antal yrkesmördare, mestadels araber och vietnameser från de tidigare franska kolonierna, men även vanliga kriminella från Marseille. Få av dem var nykomlingar när det gällde tortyr och mord.
Dessa mördare hade ingen laglig ställning och var därför heller inte begränsade av lagens ramar. Deras existens förnekades av den franska regeringen. De kände lojalitet endast till de Gaulle, och deras uppdrag var att förgöra OAS.
När nyheter om barbouzernas existens och syfte läckte ut i mitten av november, precis innan deras ankomst i Alger, handlade Degueldre raskt och beslutsamt. När barbouzerna gick igenom tullen på Maison Blanche-flygplatsen utanför staden, fotograferades de av gömda kameror samtidigt som tulltjänstemännen antecknade namnen som stod i deras pass. Inom några timmar täcktes staden av affischer, med barbouzernas bilder och nuvarande namn, med undertexten: ”Barbouzer – efterlysta döda eller levande”.
Mord- och tortyrsorgie
Inledningsvis iakttog Deltatrupperna och barbouzerna varandra vaksamt, båda grupperna sökandes efter en svag punkt hos den andre. Men snart fann sig barbouzerna vara mer eller mindre fängslade i sina högkvarter i två villor i Alger – som villebråd istället för jägare. Den 11 december överföll en deltaenhet två av barbouzernas ledare, Lucien Bitterlin och Jacques Goulay, utanför en av deras villor och perforerade deras bil med maskingevärskulor. Mirakulöst nog skadades enbart Goulay.
På kvällen den 31 december sänkte barbouzerna i Bitterlins villa sin gard för nyårsfirandet. Medan de firade, kröp Degueldre och hans män, beväpnade med kulsprutor och raketgevär, i position på angränsande tak. Ljudet från de första raketerna, som svischade förbi vid sidan målet, fick de överraskade festprissarna i huset att rusa efter sina vapen. Innan de hann besvara elden träffade en raket deras handgranatsförråd, som sprängdes i luften, vilket resulterade i en skur av omkringflygande sylvassa granatsplitter. Deltagruppen försvann i nattens mörker, lämnandes ett flertal döda eller sårade barbouzer efter sig.
Medan barbouzernas förluster ökade, exploderade deras bitterhet mot OAS i en vansinnig orgie av tortyr och mord. Totalt omintetgjorda i sina försök att eliminera OAS ledarskap, lät de sitt raseri gå ut över vilka pied noirs de än kom över, oavsett om de var medlemmar i OAS eller inte.
Sprängdes i bitar
Den 29 januari kidnappade barbouzerna Alexander Tislenkoff, son till en tsarofficer som tjänstgjorde som radiotekniker åt OAS. Tislenkoff fördes till ett skjul bakom barbouzernas återstående villa på höjderna utanför Alger. Där torterades han av två vietnameser och en tunisier.
Tislenkoffs svåra plågor avbröts av att en stor trälåda, skickad från Paris, anlände till villan, vilken hans plågoandar hjälpte till att lasta ur. Lådan innehöll en stor tryckpress, som de länge hade väntat på. Med tryckpressen hade barbouzerna tänkt mata ut hundratusentals OAS-fientliga, pro-muslimska affischer och pamfletter.
Ivriga över att få inspektera den nya maskinen, så trängdes barbouzerna omkring den. När en arabisk barbouze bände upp lådan utlöste han en försåtminering, riggad till en 30-kilos sprängladdning, vilken Deltakommandot hade monterat dit när lådan låg i Algers hamn.
Villan demolerades totalt av kraften från explosionen. De barbouzer som stod i närheten av tryckpressen blev bokstavligen sprängda i bitar. Andra krossades under tonvis av bråte. Sammanlagt närmare 40 av de Gaulles anställda bödlar eliminerades i denna djärva kupp, bland dessa deras ledare Mario Lobianco, en fanatisk vänsteranhängare som tidigare tjänstgjort hos den kommunistiska Internationella Brigaden i Spanien.
Tislenkoff och en annan pied noir-fånge överlevde dock och lyckades fly efter explosionen, men Jacques Gosselin, en fransk algerier utan samröre med OAS, dog i husets källare där han hölls fången.
Omgrupperade i en sista eldställning
De kvarvarande barbouzerna omgrupperade till en sista eldställning i Hotel Rajah i Algers centrum. Det dröjde dock inte länge innan Deltakommandot kom och besökte även deras nya högkvarter.
Den 19 februari stannade två militärfordon utanför hotellet. Barbouzerna misstänkte inget förrän Deltatrupperna, som kört de militära fordonen, riktade en förödande eldgivning mot hotellets fasad. De barbouzer som kunde, räddade sig genom att fly genom dörrar och fönster på baksidan.
Bland de barbouzer som lyckades fly fanns en svårt sårad vietnames. Hans kamrater tog honom till Maillot-sjukhuset, i närheten av den starkt OAS-sympatiska stadsdelen Bab el Oued. Nästa dag återvände de för att hämta honom.
När barbouzerna lämnade sjukhusområdet i sin Peugeot öppnade män från Deltakommandot eld. Bilen, som fått däcken punkterade, krängde okontrollerbart nedför gatan och kraschade in i en vägg, varefter bränsletanken fattade eld och exploderade. Medan de gaullistiska mördarna desperat klöste mot insidan av bilens dörrar, omringade deltatrupperna bilen och pumpade in maskingevärskulor på de olyckligt lottade passagerarna. Kort därefter var allt stilla inuti bilen. Medan flammorna från den brinnande Peugeoten reste sig mot himlen, samlades nyfikna pied noirs från Bab el Oued runtom. De visade dock ingen sympati för de hastigt förkolnande barbouzerna.
Nya och brutala tillvägagångsätt
Efter incidenten på Hotel Rajah, var barbouzerna tillintetgjorda som effektiv kraft i Algeriet. Men trots Degueldres lysande framgångar började OAS situation försämras. De Gaulle och hans herrar hade fortfarande nästan alla kort på handen, och nu planerade de nya brutala tillvägagångssätt.
De Gaulles första drag, den 7 mars, var att öppna förhandlingar med FLN. Trots att FLN sedan länge upphört att vara en militär faktor i Algeriet, hälsades de Gaulles beslut som ett snilledrag av Frankrikes främlingskontrollerade press. De apatiska och egocentrerade vita invånarna i Frankrikes storstäder försäkrades av pressen om att de besvärliga händelserna i Algeriet snart skulle komma till ett slut, och inte längre vara deras angelägenhet. Majoriteten av fransmän samtyckte till de Gaulles planer för det villkorslösa överlämnandet av Algeriet.
OAS propagandister försökte dock fortfarande vädja till hederlighet hos män som i själva verket var svurna fiender till ett vitt Algeriet. Salan verkade till exempel uppriktigt förvånad när OAS piratradiosändningar, som kallade de Gaulles trupper för ”det nya SS” och ”Gestapo”, misslyckades med att väcka sympatier hos judarna. Av samma anledning vann Georges Bidault ingen som helst sympati, när han organiserade en nationell motståndsrörelse enligt samma mönster som den han lett under kriget, till stöd för OAS.
Så fort de Gaulle försäkrat sig om den franska allmänhetens passivitet inledde han sin offensiv mot OAS. Eftersom hans säkerhetsstyrkor inte hade rönt någon framgång i kampen mot OAS infrastruktur, så hade de Gaulles strateger utarbetat en plan. Den gick ut på att slå mot organisationens gräsrötter – den sympatiskt inställda civilbefolkningen.
Inledningsvis hade det varit svårt att hitta militära officerare och manskap som var villiga att kämpa mot OAS, än mindre civila franska algerier. Men när det blev uppenbart att de Gaulle troligen skulle gå segrande ur striden, fann han villiga kollaboratörer bland de mer cyniska militära karriäristerna.
De Gaulles befälhavare i Oran, den judiske general Joseph Katz, förde med särskild hänsynslöshet kampen mot OAS. Det var Katz som hade lovat en dags permission till varje soldat som ”eliminerade en terrorist”. Katz hade utvecklat särskilt brutala och effektiva bekämpningsmetoder mot OAS. Det var Katz metoder som kom att tillämpas mot Algers civilbefolkning.
Massaker i centrala Alger
Den 23 mars rullade franska stridsvagnar och militära fordon in i den pied noir-dominerade stadsdelen Bab el Oued. Husrannsakningar genomfördes utan hänsyn till svartfötternas rättigheter som franska medborgare. Flickor och kvinnor kläddes av inpå bara kroppen av hånfulla rekryter. Europeiska män som väckte misstankar bands, misshandlades och släpades iväg för vidare förhör. Mängder av algeriska fransmän, inklusive kvinnor och barn, sköts ned av skjutglada soldater.
Några dagar senare samlades tusentals franska algerier på Rue d’Isly i centrala Alger, för att protestera mot arméns brutalitet. De konfronterades av arabiska trupper från den franska armén. När de fredliga demonstranterna vägrade skingra sig öppnade de
franskuniformerade araberna eld. Skottlossningen varade i nästan åtta minuter. När den var över låg 50 män, kvinnor och barn döda utspridda på gatan och hundratals fler skadade.
Våldtäkter, tortyr och stympningar
Medan de Gaulle pumpade in fler och fler polismän och militära trupper i Algeriet samt massmedias stöd och allmänhetens likgiltighet gav honom ännu friare händer, så höll OAS på att vittra sönder av påfrestningarna. OAS-medlemmar på lägre nivå blev alltmer mottagliga för polisens mutor. En efter en blev ledarna i organisationen tillfångatagna.
Degueldre greps den 7 april. Han hade blivit förrådd av François Lecca, en f d legionär precis som Degueldre själv. General Salan greps den 20 april.
Samtidigt som OAS kollapsade, började mindre hedervärda medlemmar att fly. Andre Saada, juden som tjänstgjorde som sekreterare åt Susini, försökte fly med OAS kassa. Han kom dock inte längre än till Algers järnvägsstation, där man nästa dag hittade hans sönderskjutna kropp.
Efter att OAS upphört att existera, vägrade den franska armén, i enlighet med de Gaulles order, att överta dess uppgift att skydda de franska algerierna. Terroristerna i FLN, uppmuntrade av det erkännande den franska regeringen visat dem, inledde en blodig terrorkampanj mot de flyende européerna. Under de sista veckorna av den vita närvaron i Algeriet, försvann över 3 000 vita människor, en befolkningsförlust jämförbar med 750 000 amerikaner, inom loppet av en månad. Få av dem blev någonsin återfunna. De man hittade – en skolflicka våldtagen upprepade gånger och sedan stenad till döds i en skog utanför Alger samt en affärsinnehavare utsatt för tortyr och stympning – visade tydligt åt vilka människor de Gaulle överlämnade Algeriet.
Den slutliga utrensningen
Med den framtvingade utvandringen av nästan en miljon européer hade den algeriska tragedin nära nog nått sitt slut. Endast den slutliga utrensningen återstod.
De tillfångatagna OAS-ledarna ställdes inför rätta i militärdomstolar i Frankrike. Generalerna och överstarna åtnjöt viss sympati inom den franska societeten och i militära kretsar. De tillhandahölls de bästa jurister som gick att få. Vissa, som General Salan, friades helt, medan de Gaulle sänkte andra högre officerares dödsstraff till livstids fängelse. Nästan alla kvarvarande OAS-fångar benådades vid tidpunkten för de vänsterorienterade studentupploppen 1968, då de Gaulle än en gång ”räddade Frankrike”, enligt många av OAS tidigare anhängare.
Roger Degueldre åtnjöt dock inget större stöd bland förnäma Parisinvånare. De av OAS anhängare som betraktade sig själva som ”ansvarsfulla” skyggade för det fruktade Deltakommandots ledare. Degueldres advokat, Jean-Louis Tixier-Vignancour, som tidigare på ett briljant sätt vunnit ett frikännande för Salan, tillintetgjorde hans försvar fullständigt. Den 28 juni befanns Degueldre skyldig till mord på tio åtalspunkter.
I gryningen den 6 juli 1962 transporterades Degueldre till avrättningsplatsen vid Fort d’Ivray utanför Paris. Till sina bödlar sade han:
– Jag vill säga till alla mina medofficerare att jag är stolt över att dö för att ha hållit den ed jag svor, och som alla stridande officerare svurit åtminstone en gång; att inte överlämna Algeriet till FLN.
Han avböjde erbjudandet om ögonbindel. När de sex gevären avfyrades sjöng Degueldre Marseljäsen, den franska nationalsången.
— Artikeln publicerades ursprungligen i Attack, nr 57, 1977 samt i boken ”The Best of Attack! and National Vanguard Tabloid”.
Översättning till svenska av Daniel Friberg.
Hoppa till huvudinnehåll
