DET VAR TIDIG MORGON den 29 oktober 1914. Soldater och officerare från sjätte bataljonen, 16:e bayerska reservinfanteriregementet hade tagit upp positioner i ett skogsbryn i trakterna kring Ypern i Belgien. Framför dem hade brittiska infanterister grävt ner sig kring ett antal bondgårdar. Det brittiska artilleriet lade skogen under beskjutning och granat efter granat kom tjutande ner och ”splittrade träd som om de var halmstrån”. Plötsligt kom ordern om anfall.

Männen vällde ut ur sina positioner och rusade ut över fälten. De framstormande männen möts av granater och gevärseld. De första männen faller. Britterna öppnar eld med kulsprutor och de tyska soldaterna tvingas kasta sig ner i skydd. De rycker fram krypande i ett dike, men där diket tar slut måste de åter rusa framåt över öppna fält. Redan efter ett tjugotal meter måste de kasta sig ner i en damm på grund av den häftiga beskjutningen. De hämtar andan och tar språng mot en skogsdunge som ligger hundra meter bort. Här samlas de och omgrupperar. De som nått fram till skogsdungen märker nu att de var betydligt färre än de varit när anfallet börjat, många av deras kamrater ligger kvar på fälten antingen döda eller sårade. Ovanför dem hörs tjutet och vinandet från ankommande granater. Granater slår ner bland träden och splittrade trädstammar och grenar kastas upp runt omkring dem. Granater sliter till och med upp de största träden med rötterna. Soldaterna översköljs med sten, grus och sand. De rusar framåt igen.
En av de meniga soldater som rusar ut ur skogsdungen är den tjugofemårige Adolf Hitler. Han berättar senare i ett brev till en vän att han ”rusade så fort han kunde över ängar och kålrotsfält, hoppandes över skyttevärn, häckar och taggtrådshinder”. Han når fram till en skyttegrav och hoppar ner i den. Där möts han av döda och sårade engelsmän. Över dem visslar ”ett oavbrutet hagel av järn” då brittiska soldater i ställningar längre bort skjuter med allt de har mot Hitler och hans kamrater.
Efter ett tag får de eldunderstöd från sitt eget artilleri. Granater regnar ner över de brittiska ställningarna. Hitler berättar att ”engelsmännen vällde ut som myror” och att han och hans kamrater ”kastar sig över dem”. I brevet fortsätter han: ”Vi sprang likt blixtar över fälten och efter blodiga närstrider på olika platser tvingade vi ut dem ur värn efter värn. Många av dem höjde sina händer. De som inte gav upp slaktades ned. Så gick det till från värn till värn. Till vänster om oss låg flera bondgårdar som fortfarande befann sig i fiendens händer så vi gick igenom en förintande eld”. En efter en av Hitlers kamrater stupar runt omkring honom.
”Orädd och lugnt rökande”, dyker deras major upp tillsammans med sin adjutant. Han beordrar soldaterna att samlas för ytterligare ett anfall. Majoren och adjutanten är de enda officerarna som är kvar och Hitler och flera andra rusar bakåt för att hämta förstärkningar. När han kommer tillbaka med flera män ser han majoren ligga död omgiven av döda och sårade soldater. Adjutanten är nu den enda officeren kvar och fyllda av raseri ropar männen: ”Löjtnant, led oss mot dem!” Anfallet återupptas och Hitler berättar att de anfaller fyra gånger men drivs tillbaka varje gång och av Hitlers grupp är det nu bara han och en till kvar och ”slutligen faller även han”. En kula sliter av ärmen på Hitlers rock men ”som ett mirakel” undgår han att skadas. De anfaller en femte gång och lyckas slutligen att besätta sitt anfallsmål.
Generalmajor Engelhardt berättade senare att han under striderna kring Ypern lärde ”känna Hitler som en ytterst modig, effektiv och samvetsgrann soldat. Jag måste understryka följande: När våra män stormade den kilformade skogen, klev jag ut ur skogen nära Wytschaete för att kunna få en bättre bild av utvecklingen. Hitler och volontären Bachman … stod framför mig för att skydda mig med sina kroppar från den kulspruteeld jag utsattes för.”

Blodigt ställningskrig
Tyska armén gav upp försöken att inta Ypern den 22 november. Hitler hade vid denna tid redan deltagit i tre större anfall i trakterna kring Ypern. Över tjugo procent av de ursprungligen 3600 soldaterna i Hitlers regemente hade stupat, mångdubbelt fler hade sårats. Moderna vapen som kulsprutor och ett allt effektivare artilleri hade, innan stridsvagnens införande, medfört att massanfall nästan alltid slutade i blodbad. Kriget på västfronten förvandlades därför snabbt till ett ställningskrig.
Trots detta skulle blodiga massanfall fortsätta år efter år. Främst på grund av att Frankrike och Storbritannien, i brist på annat, tillämpade en ”strategi” som innebar att man ansåg att man ”vann” så länge det dödades 2 tyskar för 3 fransmän och engelsmän. De hade nämligen räknat ut att så länge de allierade förlusterna inte översteg de tyska enligt 3/2-förhållandet så skulle de allierade med sin betydligt större folkmängd till sist utarma Tysklands möjligheter att ersätta sina förlorade soldater. I enlighet med detta tankesätt genomförde man offensiver vars enda mål var att döda och såra så många som möjligt. Denna patologiska strategi kombinerades dessutom med kravet på villkorslös kapitulation. Tyskland hade därför inget annat val än att fortsätta kampen, trots det ohyggliga blodbadet, i hopp om att till slut kunna segra. Detta var ”strategin” som tillämpades av de västerländska plutokratierna för att säkra ”frihet och demokrati” och Hitler skulle personligen få uppleva resultatet av denna politik under fyra års helvetisk krigföring. I Mein Kampf berättar han:
”Och så fortsatte det år för år; men slagfältens romantik hade utbytts mot fasa. Hänförelsen svalnade efter hand och det översvallande jublet kvävdes av dödsångesten” . Samtidigt förklarar han hur han själv lärde sig att stå ut: ”Det kom en tid, då var och en måste slitas mellan självbevarelsedriften och pliktens bud. Inte heller jag blev besparad denna kamp. Alltid, när döden låg på lur, försökte ett obestämt något att göra uppror, ansträngde sig att se ut som förnuft i den svaga kroppens ögon och var dock endast fegheten, som sökte snärja den enskilda under olika förklädnader. En svår dragkamp tog vid och det var ofta den sista resten av samvetet som gav utslaget. Ju mer denna stämma, som manade till försiktighet, ansträngde sig, ju högre och eftertryckligare den lockade, så mycket starkare blev motståndet, tills slutligen efter en långvarig strid pliktkänslan hembar segern. Redan vintern 1915-1916 var, vad mig beträffar, denna strid avgjord. Viljan hade till sist definitivt segrat. … Nu först kunde ödet skrida till de sista proven, utan att nerverna bröt samman eller förståndet sviktade.”


Hitler längst till höger med hunden Fuchsl som han tog hand om efter att denne en dag kommit springande över ingenmansland.

Ordonnans vid staben
Efter de inledande blodiga anfallsstriderna kring Ypern blev Hitler befordrad till vicekorpral och placerad vid staben som regementesordonnans. Det var en av de farligaste tjänster en soldat kunde tilldelas och risken för att bli dödad eller svårt sårad var mycket stor. Som regel valdes särskilt modiga, erfarna och intelligenta soldater till denna tjänst vilken var livsviktig för att ett förband skulle kunna ledas under strid. På denna tid användes ännu inte radiokommunikation och de fälttelefonledningar som upprätthöll sambandet mellan staber och front förstördes nästan alltid genom artilleribeskjutning, ofta vid stridernas början. Enda alternativet till löpare var de signalraketer i olika färger med ett begränsat antal betydelser som kunde meddela de bakre ställningarna vad som hände vid de främre ställningarna och vid anfall fanns oftast varken tid eller möjlighet att kommunicera på annat sätt än via löpare. Ordonnanser tvingades därför att springa genom stridsområdet med viktiga meddelanden och detta oavsett om man låg mitt under tung artillerield, kulspruteeld, prickskytteeld eller om stridsområdet var höljt i moln av stridsgas.
Överstelöjtnant von Luneschloss skulle senare anmärka att ”Hitler aldrig svek oss och var särskilt lämpad för den sortens uppdrag som inte kunde anförtros åt andra ordonnanser”.

Livet vid fronten
Hitler gick fullständigt in i livet som soldat. Han var mycket plikttrogen och anmälde sig alltid frivillig för farliga uppdrag. När andra ordonnanser inte ville eller kunde, brukade Hitler bringa deras meddelanden. När han kom tillbaka brukade han tala med den han ersatt om vikten att göra sin plikt. Han hade även som vana att frivilligt ersätta andra ordonnanser, särskilt familjefäder, vid extra farliga uppdrag.
En sak som förundrat många historiker är det faktum att Hitler under kriget aldrig befordrades mer än till korpral. Hans frontkamrater vittnar om att han varken var äregirig eller motiverad till att försöka avancera i graderna. Han verkade nöjd med sin uppgift och var helt enkelt inte intresserad av att leda. En av hans officerare, reservlöjtnant Horn, ger en bidragande förklaring till varför Hitler inte befordrades när han säger att ”om Hitler hade blivit befordrad till sergeant skulle han inte kunnat förbli ordonnans” och att regementet därmed ”skulle ha förlorat en av sina bästa ordonnanser”.
Hitler var dessutom känd för att uppträda omilitäriskt gentemot officerare, han vägrade till exempel att slå ihop klackarna när han hälsade på en officer. Med tanke på detta är det inte underligt att ett av hans befäl, inför en eventuell befordran, konstaterade att Hitler helt verkade sakna ledaregenskaper.
Trots detta hade han ett stort andligt inflytande över såväl soldater som officerare. En av hans frontkamrater berättar att ”nästan ingen kunde undandra sig själv Adolf Hitlers starka personlighet och hans åsikter accepterades av de flesta av oss”. En annan av hans kamrater berättar att ”det nästan inte fanns något ämne han inte talade om” och att Hitler ”bemästrade varje tema”.
Hitler lät sig aldrig påverkas av det råa soldatspråk som utvecklades vid fronten. Han undvek att delta i diskussioner kring ämnen som kunde uppfattas som banala eller vulgära. Hans allvarliga attityd till världen omkring honom medförde att de andra soldaterna betraktade honom som lite ”annorlunda”.
Under lediga stunder föredrog han att läsa böcker eller måla tavlor. I sin packning hade han, förutom sina böcker, med sig pennor, penslar, färger och duk. Man vet att Hitler målade ett fyrtiotal tavlor under kriget.
Han ogillade starkt s.k. kiosklitteratur. Han undvek att läsa romaner och föredrog istället filosofi eller historia. Under en period försökte han läsa Bibeln som så många andra soldater gjorde, men fann dock ingen tröst i det kristna budskapet. Istället läste han desto mer av filosofen Arthur Schopenhauers verk och hans favoritverk under kriget var Världen som vilja och föreställning i fyra band. Han läste detta verk om och om igen och påverkades starkt av filosofens idéer.
Ett av Hitlers befäl, överste Spatny, skulle senare säga om honom att ”Hitler var ett lysande exempel för dem omkring honom. Hans mod och hans exemplariska uppträdande under varje stridshandling hade ett starkt inflytande på hans kamrater och detta, kombinerat med hans beundransvärda anspråkslöshet, förvärvade honom respekt både hos överordnade och hos manskapet”.

Sparad av ödet
Officerare och soldater började ganska tidigt lägga märke till Hitlers uppseendeväckande förmåga att klara sig undan med livet i behåll. Åtskilliga var de gånger då Hitler tycktes ha klarat sig undan en säker död utan minsta skråma. En typisk sådan händelse inträffade till exempel i slutet av 1914 då Hitler och några andra ordonnanser befann sig i ett skyttevärn när fyra officerare kom dit. Då alla inte fick plats måste Hitler och två kamrater lämna värnet och vänta utanför. Kort därefter slog en granat ner i värnet och de som befann sig där antingen dödades eller sårades.
En annan gång, då han satt och åt i en skyttegrav tillsammans med en grupp soldater, hörde han plötsligt hur en inre röst uppmanade honom att flytta sig till en annan plats. Han berättar att den inre rösten ”var så klar och enträgen så att jag åtlydde automatiskt som om det vore en order från en officer”. Han reste sig ögonblickligen och gick bort till en ny plats där han åter satte sig att äta. Ögonblicket senare träffades platsen där han tidigare befunnit sig av en granat; ”en blixt och ett öronbedövande dån kom från den del av skyttegraven jag just lämnat. En förlupen granat hade exploderat över männen där jag hade suttit, samtliga dog”.
Ryktet om Hitlers förmåga att överleva medförde att en del soldater trodde att de hade större chans att överleva om de höll sig i hans närhet. En av hans frontkamrater sade till honom att det inte fanns någon kula ”med Hitlers namn på”. Ytterligare en händelse i den sönderskjutna byn Le Barque var typisk för Hitlers förmåga att överleva. Det var i slutet av kriget. Hela byn hade skjutits sönder, till och med skyttevärnen hade pulveriserats av fiendens artilleri och soldaterna tvingades söka skydd i granatgropar. En stabsplats hade improviserats under det häftiga bombardemanget och Hitler, ytterligare en ordonnans och tio officerare befann sig i skydd inuti stabsplatsen. Sju av regementets nio stabsordonnanser hade redan stupat när en granat slår ner och dödar alla utom Hitler.
Många gånger när Hitler skickades ut på ett ”självmordsuppdrag” förväntade sig hans befäl att han inte skulle komma levande igen, men han kom alltid tillbaka. I slutet av kriget hade Hitler mirakulöst överlevt så många gånger att han själv blev övertygad om att han sparades av ödet för en högre uppgift.

Högt dekorerad
Få känner till att Hitler erhöll ett flertal utmärkelser under första världskriget. Redan 1914 erhöll han Järnkorset andra klass. 1917, efter att ha deltagit i striderna i Arras och Ypern, erhöll han Militära förtjänstkorset tredje klassen med svärd för hjältemodigt uppförande. Den 9 maj 1918 tilldelades han regementets dekoration för utomordentlig tapperhet inför fienden. En vecka senare tilldelades han medaljen för de som sårats en eller två gånger. (Han hade sårats av granatsplitter 5 oktober, 1916.) I augusti samma år tilldelades han Militära tjänstemedaljen tredje klass för enastående tjänst. Samma månad dekorerades han med Järnkorset första klass ”för personlig tapperhet och allmänna meriter”.
Överstelöjtnant Michael Freiherr von Godin undertecknade den rekommendation som förordade att Hitler skulle tilldelas Järnkorset första klass. I den stod det:

Som ordonnans har hans lugn och bravur varit exemplariskt och han har undantagslöst visat sig redo att anmäla sig frivillig för uppdrag i de allra svåraste situationer och under stor fara för sig själv. Närhelst kommunikationerna har brutit samman under ett kritiskt ögonblick i en strid, var det tack vare Hitlers outtröttliga och hängivna ansträngningar som viktiga meddelanden fortsatte att komma igenom trots varje svårighet.”
Seger eller undergång
Den 3 mars 1918 tvingade Tyskland den nya rysk-judiska Sovjetregimen att sluta fred. Tyskland kunde därmed frigöra en miljon soldater och tretusen artilleripjäser från östfronten och förflytta dessa till västfronten. Nytt hopp spred sig som en löpeld bland de krigströtta soldaterna. Nu slutligen skulle Tyskland kunna krossa Frankrike och England i en sista gigantisk offensiv innan USA hann skicka över tillräckligt med förstärkningar.
Tyskland leddes vid denna tidpunkt i praktiken av de två tyska generalerna Hindenburg och Ludendorff. Dessa hade utarbetat ny taktik för att spara så många soldaters liv som möjligt men som ändå gjorde det möjligt att genomföra omfattande anfallsoperationer. De hade skapat speciella styrkor, s.k. stormtrupper, specialiserade på infiltration och våldsam anfallsstrid, vilka i tungt beväpnade mindre grupper ledde angreppen och rullade upp de allierades försvarslinjer. Även Hitlers regemente drogs tillbaka från fronten och männen tränades och utrustades till stormsoldater.


En stormtrupp

Trots att tyskarna förstärkt sina styrkor på västfronten var de fortfarande underlägsna både i fråga om antal soldater och materiel. General Ludendorff var dock säker på att bristen på soldater, artilleri och förnödenheter uppvägdes av de tyska soldaternas högre kvalitet och stridsvilja. Till en början var Ludendorffs briljant planerade offensiv mycket framgångsrik och de tyska stormtrupperna nådde till sist fram till en punkt endast sex mil från Paris. Här hårdnade dock motståndet då den allierade krigsledningen uppmanade sina soldater att ”kämpa till siste man”. Franska och nyanlända färska och välförsedda amerikanska trupper stoppade de vid den tidpunkten svältande tyska stormtrupperna.
Där, framför Paris, deltog Hitler i en stridspatrull som nästan lyckades tillfångata den franske premiärministern Clemenceau när denne inspekterade de franska ställningarna och historikern Raymond Cartier konstaterar att Hitler var en av de tyska soldater som kom närmast Paris 1918. Det var också här som Hitler ensam tog fyra franska soldater tillfånga. Det var när han sprang genom stridsområdet med ett meddelande som han plötsligt såg en fransk hjälm röra sig i en skyttegrav. Han drog sin pistol och smög sig närmare. I skyttegraven stötte han på fyra franska soldater som han avväpnade och tog tillfånga. Han förde fångarna till de tyska linjerna och levererade dem till överste Anton Freiherr von Tubeuf. Överste von Tubeuf gjorde följande uttalande om Hitler efter kriget:

Han var alltid redo att hjälpa till i alla lägen, han anmälde sig alltid frivillig för de svåraste och mest mödosamma och de allra farligaste uppdragen. På ett mänskligt plan, kände jag mig närmare honom än någon av de andra männen.”
Lite senare vid samma frontavsnitt sköt det tyska artilleriet av misstag på sina egna främre ställningar. Kommunikationen var bruten mellan artilleriet och första linjen och det enda sättet att få dem att rikta om elden var att skicka en löpare. Området mellan artilleriets positioner och den främre linjen låg dessutom under kraftig brittisk kulspruteeld. Trots detta anmälde sig Hitler frivillig att springa genom både felriktad tysk artillerield och brittisk kulspruteeld. General Friederich Petz hade följande att säga om honom:

Hitler var både fysiskt och mentalt kvick och var extremt uthållig. Hans mest anmärkningsvärda egenskaper var hans personliga mod och djärvhet vilket gjorde det möjligt för honom att hantera vilken strid eller farlig situation som helst.”
Tyskland kapitulerar
I oktober 1918 var Tyskland hårt pressat av de allierade stridskrafterna. USA hade överfört stora styrkor till Frankrike och de allierades överlägsenhet i antal och materiel växte för varje dag. Tyskland hade inte bara problem vid fronten, judiska kommunister och socialdemokrater agiterade i städerna mot kriget och kejsaren. Större strejker hade genomförts och soldaternas stridsmoral var rekordlåg. De nya ersättningssoldaterna som anlände till fronten var anfrätta av defaitism och saknade vilja att kämpa. Hitler kom ofta i konflikt med dessa defaitister. Vid ett tillfälle slog han ner en överordnad för att denne sagt att det var idiotiskt att fortsätta kampen.
Under desperata försvarsstrider den 14 oktober vid Wervik en bit utanför Comines skulle Hitler uppleva sin sista dag vid fronten. I Mein Kampf berättar han:

“På en kulle söder om Wervik hade vi på kvällen den 13 oktober råkat in i en flera timmars trumeld av gasgranater, vilken mer eller mindre häftigt fortsatte hela natten. Redan inemot midnatt hade flera av våra kamrater fallit offer för den, en del för att aldrig mer vakna upp. På morgonen började jag känna en allt häftigare smärta och vid sjutiden snubblade och vacklade jag tillbaka med brännande ögon, medförande min sista rapport under kriget. Redan några timmar senare var ögonen förvandlade till glödande kol”.

Hitler blev blind av stridsgasen och skickades till ett militärsjukhus i Berlin. Hans syn förbättrades gradvis under de följande veckorna och den 10 november kom en präst till sjukhuset. Med tårar i ögonen berättade denne för de sårade soldaterna att kejsaren hade tvingats abdikera och att socialisterna utropat en republik. Tyskland var besegrat. Hitler, liksom de flesta andra, brast i gråt. Han stod inte ut att lyssna mer och stapplade iväg till sin sjukavdelning. Han kastade sig ner på sängen, förtvivlad.

”Alla offer och umbäranden. Hungern och törsten under de ofta ändlösa månaderna hade varit förgäves, de stunder, under vilka vi, gripna av dödsångest, dock fyllt vår plikt och offret av de två miljoner soldater; som då fick släppa till livet – allt förgäves. Måste inte gravarna öppna sig för alla de hundratusentals soldater, vilka en gång dragit ut i tron på sitt fosterland för att aldrig återvända? Måste de inte öppna sig och sända de stumma, ler- och blodbestänkta hjältarna som hämndeandar till hemlandet, som så hånfullt bedragit dem trots det största offer en man här på jorden kan bringa sitt folk?”

Sakta men säkert byttes förtvivlan ut mot hat:

“Ju mer jag i detta ögonblick försökte komma till klarhet över denna oerhörda tilldragelse, dess mer kände jag skammens rodnad på min panna. Vad betydde ögonens pina i jämförelse med detta elände? Vad som härpå följde, var förskräckliga dagar och ännu värre nätter. … Under dessa nätter växte inom mig hatet, hatet mot upphovsmännen till detta illdåd.”

Under dessa dagar och nätter växte en allt större medvetenhet i hans sinne om den heliga uppgift som hade anförtrotts honom av ödet. Tyskland var måhända besegrat – men inte Adolf Hitler.

(Denna artikel har tidigare publicerats i Nationellt motstånd nr 7.)

  • Publicerad:
    2009-02-06 00:00