I en av de mer välbärgade stadsdelarna av Göteborg har man valt att placera ut de så kallade ensamkommande flyktingbarnen i familjehem/fosterhem istället för att öppna större hem där man huserar fler. Tanken är att ’barnen’ på så vis lättare ska anpassa sig till det nya samhället. När vi anlände till mötet var där ett tiotal personer, de flesta i övre medelåldern ända upp till pensionsålder. Vi hade kommit överens om att inte avslöja oss då vi ville att de obehindrat skulle berätta om sina erfarenheter av barnen.

Tre av kvinnorna som var där hade under flera års tid öppnat upp sina hem åt ensamkommande. De tittade på varandra i samförstånd när de talade om hur dessa unga män tenderar att bete sig. Och de skrädde inte orden, damerna beskrev de nyanlända ”barnen” som kvinnofientliga, ouppfostrade, lata och egoistiska. Socionomen som tillsammans med Migrationsverket har hand om barnen när de först anländer till Sverige bekräftade våra misstankar. ”Det här rör sig nästan aldrig om barn, det är i stort sätt endast pojkar i övre tonåren som kommer” berättade hon. Jag avbröt och frågade om det då inte är fel att kalla dessa unga män för barn? Är inte det att lura svenskarna? ”Nej det tycker jag inte”, svarade socialtanten. ”Det här är minderåriga, alltså barn”, tillade hon. Så trots att hon själv sa att det inte är barn så ändrade hon sig och kallade de unga männen för ’barn’ på grund av att de ses som minderåriga. En man från kommunen passade på att med eftertryck i rösten påminna om att det ibland kommer så unga som 11-13 år, men det är ovanligt bekräftade han också i nästa andetag.

Efter detta följde en lång utläggning från de tre kvinnorna som i sin vardag tar hand om dessa unga män. En sak som de alla var överens om var att det nästan uteslutande rörde sig om bortskämda killar i 16-18 års-åldern som kommer från välbärgade familjer. ”Det märks att de är vana vid att bli uppassade” sa en av kvinnorna, och de andra nickade instämmande. Deras kvinnosyn var en annan sak som kom på tal och det var inte svårt att förstå att detta var något ”fostermammorna” såg som ett problem. En kvinna sa att hennes ’barn’, en 17-åring från Afghanistan hade fått sin resa till Sverige finansierad av sin släkt. Som äldste sonen ville hans mamma att han skulle resa ut i världen och tjäna pengar för att hjälpa familjen med ekonomin. Med sig på resan hade han en mobiltelefon så att han hela tiden kunde hålla kontakten med sin mor. Kvinnan berättade att det är vanligt att familjer skickar sina äldsta söner. ”Men när de väl kommer hit till Sverige avtar ofta kontakten med familjen i hemlandet”, ”här tillåts de tänka på sig själva och pliktkänslan inför släkten förlorar värde”.

En av de andra ’barnen’ vars öde berättades, var en ung kvinna från Somalia, och håll i er nu. Kvinnan var 17 år, skulle snart fylla 18, när hon anlände till Sverige. Hon var höggravid och gift med en somalisk man som för tillfället befann sig i Sydafrika. Den svenska äldre damen som hade hand om henne berättade hur hon hade haft den gravida kvinnan i sitt hem i tre månader. Därefter hade kvinnan och hennes nyfödda dotter fått en egen lägenhet av socialtjänsten. Damen berättade att hennes mål nu var att återförena kvinnan med pappan till barnet och se till att även han får uppehållstillstånd. Huruvida han skulle klassas som ensamkommande barn framgick inte.

Under det långa mötet som höll på i över två timmar fick vi inte höra ett enda exempel på att något verkligt barn kommit hit. Alla berättelser rörde sig, precis som vi hade befarat, om unga män och en och annan kvinna. Jag anser, precis som de allra flesta andra svenskar med mig, att det här är att systematiskt vilseleda och manipulera svenskarna. Regeringen, migrationsverket och deras kumpaner lurar oss att tro att de ensamkommande barnen verkligen är små barn som står hjälplösa utan Sveriges hjälp. Sanningen är att det är först när de sätter sin fot på svensk mark som de som i ett trollslag blir ’utsatta ensamma barn’. När de reser genom världen är de unga män och kvinnor med en agenda; att ta sig till Sverige eller något annat lättlurat land. När mötet avslutades och vi alla skulle gå hem, visade en av socialtjänstekvinnorna mig ett bord med blanketter. ”Det finns svenska barn som behöver få hjälp också.” ”Hur gamla är de vanligtvis”, frågade jag. ”Från ett halvår och uppåt”, svarade hon.

Kanske värt att ha i åtanke nästa gång det pratas om de utländska ensamkommande unga männen?

AV: Johan Lindblad & Paulina Forslund

  • Publicerad:
    2012-12-12 12:29