Idag gifter sig kronprinsessan Victoria med Daniel Westling och hela Sverige förväntas följa med i varje detalj kring bröllopet. Men en fråga som måste ställas är om monarkin längre har någon betydelse? Om nej, varför inte?

Genom vårt folks långa historia har det alltid funnits ett ledarskikt. Långt tillbaka, när samhällena var mindre organiserade, fanns det inget permanent behov av ledare utan sådana trädde endast fram och verkade vid kristider. Vid slutet av bronsåldern, efter klimatförsämringen, framväxte ett behov av ett tydligare ledarskap då hövdingarna behövde mer direktkontroll över krigsfolket för revirbevakning av de begränsade betesmarkerna. Under järnåldern och vikingatiden stegrades krigsföringen mellan de lokala hövdingarna, som bekämpade varandra i kamp om makt och territorium. Vissa av dem lyckades lägga under sig allt större områden, ibland hela landsdelar.

Med kristendomens intåg framväxte successivt en centralmakt, där makten centrerades kring viktiga städer och ett politiskt och andligt ledarskikt. Detta stod i konkurrens med de gamla lokala och regionala maktcentren, främst tingsplatserna, vilka dock förblev viktiga medeltiden ut. Från de tidigare vikingatida hövdingadömena växte ett medeltida kungadöme fram, och i enlighet med vårt folks tradition och historia valdes och godkändes de medeltida kungarna av folket. Från de äldsta källorna vi har om våra förfäder, har kungarna alltid varit beroende av folkets stöd. Tacitus skriver; ”Deras konungar har inte oinskränkt eller godtycklig makt, deras härförare åter är ledare genom föredöme snarare än genom befälsmakt.” De vikingatida kungarna var ansvariga inför tingen, vilket Torgny lagmans berömda tal riktat mot kung Olof Skötkonung bekräftar; ”Vill du icke göra som vi säga, så skola vi gå emot dig och dräpa dig, ty vi tåla icke ofred och olag av dig. Så hava våra förfäder fordom gjort. De störtade fem konungar ned i en källa vid Mora ting, emedan dessa hade varit fulla av övermod, såsom du nu är mot oss.” I den Äldre Västgötalagen heter det; ” Svear äga konung att taga och så vräka.” Kungamakten under medeltiden gick således inte i arv, utan den bestämdes genom val av folkmenigheten. Kungarna var heller inte ”av Gud utsedda konungar” eller hade absolut makt, utan stod under lagen och var folkvalda. Vid tingsplatsen vid Mora äng i nuvarande Uppland valdes och utropades Sveriges medeltida kungar. Efter utropandet vid Mora äng begav sig den nyvalde kungen ut på en Eriksgata för att få de olika landskapens godkännande. Under medeltiden, då Sverige växer fram som en stat, hade vi alltså folkvalda ledare och var ett valkungadöme. Detta kan vi tacka de urgamla nordiska lagarna för, vilka garanterade folkets (böndernas) frihet och medbestämmanderätt över statens styre.

Med Gustav Vasa försvann detta folkliga inflytande över möjligheten att välja rikets ledare, då han omvandlade Sverige till ett arvkungadöme. Sverige centraliseras allt mer, och de gamla landskapens politiska inflytande och roll tynade bort allt mer. Anledningen till att Gustav Vasa förvandlade Sverige till ett arvkungadöme berodde till största delen på influenser från kontinenten. Vid denna tidpunkt var det högsta politiska mode i Europa att kungar skulle styra och ställa över sina riken som om det vore deras privata egendomar i machiavellisk anda. En annan anledning var att han ville bibehålla makten inom sin släkt. Att omvandla Sverige till ett arvkungadöme var det största misstaget Gustav Vasa kom att göra. En makt som går i arv garanterar inte att rikets ledare är lämplig för uppgiften, snarare tvärtom. Genom vår historia sedan Gustav Vasas dagar hör bra monarker till undantagen. De flesta har varit slätstrukna, vissa rena katastrofer. Detta skulle ha kunnat undvikas till stor del om ledaren valts med folkets gillande, och att ämbetstiden tidsbestämts.

De kungahus vi har haft har i hög grad utgjorts av främmande personer. För att stärka sina anseenden och ekonomi, samt skapa politiska allianser, har giftermål genomförts kors och tvärs mellan kungahusen i Europa. Detta har sällan gagnat nationen, då de styrandes lojaliteter ofta har legat hos sina släktingar och inte hos det för dem blodsfrämmande svenska folket. Vi har således styrts av en främmande minoritet. Enbart i undantagsfall har de styrande varit till gagn för folket.

Ett argument för att bibehålla arvkungadömet vore kanske om dess grundare, Gustav Vasa, hade kvar sin ätt på tronen. Hade Vasaätten suttit kvar på tronen hade det åtminstone funnits ett historiskt argument och koppling för att behålla monarkin. Ännu bättre hade det varit om Vasaättens kungar enbart tagit svenska kvinnor som gemål, och därmed behållit kungahuset svenskt, och inte ingått giftermål med en massa utlänningar. Så skedde dock inte, Vasaätten försvann från tronen med drottning Kristinas förräderi och abdikering, och efter det har vi haft tre andra ätter. Den nuvarande ättens stamfader, Jean Baptiste Bernadotte, var ursprungligen antirojalist, frimurare, jakobin och uppkomling i revolutionens Frankrike. Ett Frankrike vilket nyligen störtat det franska kungahuset. Dessutom var han landsförrädare, då han som nybliven svensk kung gick in i kriget mot Napoleon och Frankrike, vilket gav honom ytterst dåligt rykte i sitt hemland. En lämplig stamfader för Sveriges kungahus?

Ett annat argument för att behålla monarkin vore om kungen hade politisk makt. Då kunde det kanske finnas anledning att ha en monarki. Men då kungahuset endast har en representativ funktion, att mer eller mindre enbart göra reklam för Sverige, fyller de ingen som helst funktion längre. Det finns många andra och bättre sätt att marknadsföra vårt land på än att låta en familj med rötter i andra länder och kulturer representera det svenska. Dessutom, vilket tidigare påvisats, är systemet med arv för kungatronen skadligt då det ej är lämplighet för uppgiften som är rådande, utan börd. Har t.ex. vår nuvarande kung, Carl XVI Gustaf, uträttat något positivt för vårt land och folk? Det enda som dyker upp i tankarna är hans agerande efter tsunamin, då han trädde fram och axlade ett visst ansvar när dåvarande statsministern Göran Persson svek folket. Det är dock något som vilken ledare som helst skulle kunnat göra. I övrigt finns det inget att rapportera av godo, tvärtom. I sitt jultal 2007 förfäktade han t.ex. mångkulturen och hävdade att främlingsungdomarna är Sveriges framtid. Mer behöver inte sägas om honom, hans agerande talar sitt eget språk. Kungen förråder det svenska folkets intressen, då han uppmuntrar företeelser som kommer att leda till vår undergång. Därigenom är han en landsförrädare.

Att gå tillbaka och införa valkungadöme igen och ge kungen politisk makt är heller inte aktuellt, då vi inte har någon levande tradition av det längre. Därför är en republik att föredra, då det systemet ligger mer i linje med vårt folks natur. En republik är dessutom något som vårt folk kan identifiera sig med lika bra som med en monarki. Faktum är ju att en stor del av befolkningen under 1900-talet redan röstat på ett republikanskt parti, socialdemokraterna. Sedan har vi välfungerande grannländer som Finland och Estland vilka är republiker, liksom stora europeiska nationer som Frankrike och Italien. Så något identifieringsproblem med en republik kommer nog inte att föreligga. Värt att påpeka i sammanhanget är dock att den Nordiska republiken kommer att skilja sig en del från de nämnda republikerna, vilket kommer att förklaras i det manifest som publiceras senare i år.

I en framtida Nordisk republik kommer det inte att finnas någon plats för monarki, då dess system med arvkungadöme är förlegat och onordiskt till sitt väsen. Monarkin är ovärdig för högstående folk som de nordiska folken. I ett samhälle genomsyrat av folkgemenskap finns det ingen plats för kungligheter, klasstänkande eller bördsöverklass. Alla medborgare skall istället anses vara födda fria och på lika villkor. I ett sådant samhälle finns det ingen plats för Bernadottar, Rothschildfamiljer, Wallenbergare eller Kennedyklaner, oavsett deras ursprung. Statens företrädare skall besitta sina positioner enbart på grund av deras duglighet för uppgiften, inte på grund av deras börd eller släktträd. I vårt samhälle kommer det inte finnas någon plats för ytligheter som de nuvarande rojalisternas avgudning av kungahuset, på grund av dess materiella rikedom och pompa och ståt. I vårt framtida samhälle kommer statens representanter att avkrävas höga förpliktelser och stort ansvar gentemot nationen. Där kommer representation för sin statsbildning att vara ett hedersuppdrag enbart för de mest lämpade, och inte någonting man kan ärva.


BILDER:
1. Stora riksvapnet används bland andra av statschefen och riksdagen.
2. Kungaval vid Mora sten i Uppland. Ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken.
3. Västgötalagens Rättslösabalk som berättar om kungavalet.


  • Publicerad:
    2010-06-19 00:00