KULTUR. Simon Holmqvist försöker reda ut röran kring Svenska Akademien, som under veckan skapat fler rubriker i Sverige än hotet om ett tredje världskrig.

Sara Danius och Horace Engdahl – huvudpersoner i dramat Svenska Akademien.

I veckan har cirkusen kring Svenska Akademien dominerat rubrikerna i svensk mainstreammedia. Till och med mer så än det världskrig som lurar bakom hörnet tack vare att judisk makt-rörelsen, i en sista desperation över det förlorade Syrienkriget, har hittat på att Bashar al-Assad skulle ha kemvapenattackerat sin egen befolkning.

Men vad är det då som verkligen händer? Som om Svenska Akademien vore ett Big Brother-hus uppdateras lägesrapporterna snabbare än vad man hinner skriva in aftonbladet.se i sin webbläsare, och detta trots att kulturinstitutionens arbete är belagt med sekretess och att dess ledamöter rent tekniskt är förbjudna att tala med media.

Den upplyste teaterkungens elitsällskap
För att verkligen ens försöka förstå vad som pågår måste man gå tillbaka till hur allt började. Svenska Akademien grundlades år 1786 av kung Gustav III, den så kallade Teaterkungen. Genom en revolution hade han nyligen återfört den politiska makten till monarken från ett politikervälde som härskat över landet under de decennier som enligt historieböckerna kallas för ”frihetstiden”. Gustav III kunde då bli en så kallad upplyst despot, med andra ord en furste som uppskattade de populära upplysningsidéerna som framförallt förfäktades av den framväxande och kulturintresserade borgarklassen i Europa, men som inte ville se en omstörtning av de gamla institutionerna likt det som kom att ske i Frankrike. Gärna ett friare samhälle med mindre medeltida vidskepelser, så länge kungen har full kontroll över detta, kan man säga var den upplyste despotens motto.

Gustav III grundade Svenska Akademien för att ha koll på att de upplysningsidéer som han var förtjust i inte skulle vända sig emot honom själv. (CC0 Public Domain).

Som en del i den planen grundade han alltså Svenska Akademien, inspirerad av den franska motsvarigheten som hade sjösatts ett drygt århundrade tidigare. Franska Akademien kom dock att läggas ned bara några år efter att Gustav III grundade den svenska, tack vare den blodiga kupp som brukar kallas för ”franska revolutionen”. Den upplyste kung Gustavs tanke var att samla ”ett Samhälle af Aderton Herrar ock Män, till Svenska Språkets stadgande ock upodlande, samt till öfning för Vältaligheten ock Svenska skaldekonsten”. Med andra ord en kunglig akademi bestående av rikets intellektuella, kulturella – och inledningsvis även världsliga – elit. Genom att samla dessa under sina vingar kunde Gustav III ha full insyn i vilken typ av upplysningsidéer som spreds och fick fäste bland undersåtarna, samtidigt som en koncentration av eliten skulle främja Sveriges konkurrenskraft i det europeiska kulturlivet. Man kan säga att Gustav III ville göra Sverige så kulturrelevant som möjligt i upplysningstiden och att detta skulle ske med fullständig insyn av majestäten själv, som var oerhört intresserad av kultur.

De Aderton, som Svenska Akademiens ledamöter alltjämt kallas, skulle verka för att ”arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet” och deras valspråk kom att bli ”Snille och smak”.

De stadgar som författades av Gustav III – och som än idag reglerar hur Svenska Akademien ska arbeta – framstår idag som gammaldags, men var för sin tid revolutionära. Den typ av påstådda transparens som är så populär nuförtiden vad gäller allt officiellt och offentligt var främmande för 1700-talets maktelit. Frimureriet hade vid den tiden börjat populariseras, och bland sällskap, sammanslutningar och ordnar framstod också de allra hemligaste som de mest spännande.

Det är därför Svenska Akademiens arbete än idag är sekretessbelagt och det är därför dess ledamöter rent formellt inte får yppa för omvärlden om vad som sägs när Akademien sammanträder – allra minst till pressen.

Den nationalromantiske skalden Esaias Tegnér var ledamot av samma sällskap som den feministiske professorn Sara Danius. De arbetade efter samma stadgar, men med vitt skilda världsbilder.

Men tiderna förändras och på samma sätt idealen. Om det var fördelaktigt att tala franska och förespråka frihetliga ideal när Svenska Akademien grundades så var det ett halvt sekel senare – när män som Esaias Tegnér och Erik Gustaf Geijer fanns bland akademins ledamöter – snarare konservatism och nationalromantik som var meriterande ifall man ville bli en av De Aderton.

På samma sätt ska man idag vara post-modern, kulturmarxist och uppskatta obskyr och icke-folklig kultur för att ens bli påtänkt som ledamot. Vilket inte minst märks på valet av Nobelpristagare i litteratur under de senaste decennierna, som förstås Svenska Akademiens ledamöter ligger bakom.

Det som gör att Svenska Akademien sticker ut är att dess strukturer inte har förändrats med tidsandans ideal. Man arbetar rent formellt efter samma stadgar som Gustav III en gång skrev ned. Detta omöjliggör förstås att en renlärig marxist av den gamla skolan skulle kunna befatta sig med institutionen. Det måste till något annat för att man ska kunna sitta och försöka centralstyra den ”svenska” kulturen i en akademi under kungligt beskydd. Därför har sällskapet oundvikligen reducerats till att bestå av den mest obehagliga och sorgliga typ av människor. Det handlar om borgerliga vänstermänniskor, kulturmarxister som är överförtjusta av att se Pridetåg och mångkultur på gatorna, samtidigt som de bakom stängda dörrar får ta på sig högtidsdräkter, mingla med kungafamiljen och andra viktiga människor, arbeta utifrån sekelgamla stadgar och rent allmänt känna sig viktiga och lite överlägsna. Den typ av paradoxala och nihilistiska snobbism och elitism hos frasradikaler som bara ett postmodernt samhälle kan skapa.

I media har man velat framställa det som att utgången av den senaste tidens konflikt är konservativa gubbars seger över radikala feministkvinnor. Det är förstås ett ganska ytligt sätt att se på Svenska Akademien.

De två kvinnorna – rivaler och förlorare
Allt går tillbaka på två kvinnliga ledamöter: Katarina Frostenson och Sara Danius, Svenska Akademiens avgående ständiga sekreterare.

Frostenson har ställt till det genom att vara gift med juden Jean Claude Arnault, mannen som i mainstreammedia kallas för ”kulturprofilen”. Enligt 18 kvinnor som Dagens Nyheter har talat med har Arnault #metoo:at ordentligt, och dessutom gjort det på Svenska Akademiens bekostnad. Genom att utnyttja sina kontakter med Svenska Akademien har han fått tillgång till – samt lyckats hota och muta – ett stort antal unga kvinnor som han enligt anklagelsen har förgripit sig på i olika grad.

Svenska Akademien-ledmoten Katarina Frostenson med maken Jean Claude Arnault vid sin sida. Skärmbild: Expressen TV.

Dessutom har Frostenson upprepade gånger berättat för sin make vem De Aderton har beslutat ska förlänas Nobelpriset i litteratur. Vid minst sju tillfällen – vad man vet – har Arnault sett till att namnet på pristagaren läckt ut i förväg. Hade Svenska Akademien arbetat utifrån premissen att stora och populära författare skulle få Nobelpriset hade det förstås varit mer förutsägbart, men nu har man gjort det till en slags sport att belöna så obskyra och otippade författare som möjligt – ett arbetssätt som förövrigt gav upphov till Gert Fylkings gamla skämt om att ropa ”Äntligen!” varje gång pristagaren offentliggjordes.

Misstankar om en läcka väcktes framförallt genom att spelbolagen började märka radikala förändringar i oddsen hos helt okända författare dagar innan priset skulle tillkännages, och att just dessa författare sedan visade sig vara pristagarna.


Gert Fylking drev med Svenska Akademiens elitistiska tendens att välja ut obskyra författare som Nobelpristagare framför folkkära genom att bland annat ironiskt ropa ”Äntligen!” – ett tilltag som förövrigt fick honom portad från Svenska Akademien.

Problemen stannar inte heller där, då det även sägs att han utnyttjat sina nära band till Svenska Akademien för att pumpa sina egna bolag med pengar från institutionens anrika och dryga kassa.

Professionell kulturmarxism
Sara Danius å sin sida har ställt till det på två sätt: Genom att ställa sig i opposition mot Frostensson samt genom att inte riktigt förstå den talmudiska och värdenihilistiska strukturkonservatism som håller sällskapet samman.

Danius är nämligen inte blott en kulturmarxist rent ideologiskt – hon är det även rent formellt, eller bokstavligen om man så vill. Hon är professor i litteraturvetenskap och har bland annat en master of Arts-examen i kritisk teori från Nottinghams universitet. Hennes livsgärning har varit att introducera den akademiska världen i Sverige för diverse kulturmarxistiska och judiska tänkare. Enligt Wikipedia handlar hennes akademiska arbete om studier i ”förhållandet mellan litteratur och samhälle hos författare som Gustave Flaubert, Marcel Proust och James Joyce samt marxistisk litteraturkritik”. Hennes exmake Stefan Jonsson är litteraturvetare av samma kaliber, som bland annat är känd för att ha introducerat ”postkolonial teoribildning” i Sverige.

2015 utsågs hon till Svenska Akademiens ständiga sekreterare, bara två år efter att hon valts in i sällskapet. Då hon var den första kvinnan någonsin att utses till den posten fick den strukturkonservativa samlingen formellt besluta om att för hennes skull sluta benämna det som den ”ständige sekreteraren” och istället den ”ständiga sekreteraren”.

Kombinationen av hennes udda personlighet och feministiska framtoning gör det svårt att förstå varför de strukturkonservativa gubbarna bland De Aderton ansåg det vara en bra idé att sätta henne att styra rodret. De gillar nog feminism och provokationer, så länge det inte stör deras egna borgerliga och elitistiska gemytlighet. Kanske bländades de i sin självgodhet av hennes yttre elegans med det akademiska språkbruket och den sofistikerade klädstilen, som eventuellt tolkades som ett löfte om att underhållningen samtidigt skulle kombineras med lugn och ro.

Men någonstans gick det fel med Sara Danius: Enligt rykten ska hon under Akademiens sammanträden emellanåt ha växlat till ett skånskt alter ego vid namn ”Gittan”. Dessutom deltog hon i någon slags smakprovning av semlor i DN, vilket kanske är lite väl folkligt om man arbetar med att sprida kulturmarxism under kungligt beskydd.

Hennes största försyndelse kom dock att bli att hon sållade sig till den grupp bland ledamöterna som ville utesluta Frostensson ur gemenskapen – och förlorade. Förlusten gjorde dessutom att hennes främsta vapenbröder: Peter Englund, Klas Östergren och Kjell Espmark, genom olika medier aviserade att de lämnar Svenska Akademien i protest. Egentligen lämnade de inte. Man kan inte, enligt stadgarna, lämna sin post, och därför talar De Aderton själva endast om att man ”lämnar arbetsgemenskapen”. I praktiken innebär det att ens stol står tom tills man antingen dör eller ändrar sig och kommer tillbaka med svansen mellan benen.

Historikern och författaren Peter Englund var en av de ledamöter som lämnade Svenska Akademien i protest mot att Katarina Frostensson fick stanna kvar. Foto: Joachim Bowin (CC BY-SA).

Danius motståndare, vilka tycks ledas av den tidigare ständige sekreteraren Horace Engdahl, såg snabbt sin chans att agera mot Danius radikalt försvagade position. Ett antal mediala attacker följde, där Akademiens ledamöter fick möjlighet att offentligt döma ut sina rivaler, alternativt visa på smakfull återhållsamhet, på snillrik och höglitterär svenska.

Sedan kom torsdagen, då Sara Danius meddelade sin avgång som ständig sekreterare efter att Svenska Akademien hade sammanträtt. ”Det är Akademiens vilja”, förklarade hon för den samlade pressen utanför Börshuset i Gamla stan, och berättade också att hon även följer sina manliga bundsförvanter i fotspåren och lämnar sin Akademie-stol tom.

Samtidigt lämnade Frostensson, vilket tycks vara en slags kompromiss som skedde i tron om att det skulle kunna locka tillbaka en och annan missnöjd avhoppare.

I efterhand har Danius förklarat att hon ”uppfattade ett stöd för ambitionen att varsamt men målmedvetet modernisera Akademien” när hon tackade ja till posten som ständig sekreterare. Uttalandet kommer alltså med den underförstådda meningen att hon uppenbarligen hade missbedömt läget. I samma uttalande skriver hon att ”alla traditioner är inte värda att bevara” och ”att vårda ett arv får inte bli en arrogans och distans till samhället i stort”.

Jag tror också att det är här vi har pudelns kärna: Precis som Sara Danius själv skriver så missbedömde hon Svenska Akademien, vilket alltså visade sig vara ett ödesdigert misstag. Hon trodde att gubbarna skulle acceptera att hon skulle föra in samhällets kaos i de fina salongerna. Men gubbarna tycker endast att det är vackert och poetiskt när världen går under, så länge de kan fortsätta vara en oberörd och skyddad elit, som kan sitta trygga i sina torn och känna sig som en del i en historisk kedja i en tid som präglas av rotlöshet. Ungefär som Södermalmshipstern som tycker att det är ballt med massinvandring, så länge den pågår ute i förorterna så att man exotiskt kan besöka den när man vill eller beskåda den på tryggt avstånd.

Horace Engdahl och hans gelikar tyckte säkert att det var oerhört fräckt och radikalt av dem att välja en superfeminist och kvinna till chef. Men när detta började drabba dem personligen och rubba deras rutiner och traditioner blev det inte längre roligt. När hon dessutom ledde ett försök att utesluta hustrun till en av deras dryckesbröder blev det helt enkelt för mycket.

Svenska Akademiens framtid
(((Världspressen))) har sedan torsdagens besked ironiserat över att det började med en skandal där en man anklagades för sexuella övergrepp och slutade med att två kvinnor fick gå. Det är också ett rätt ytligt sätt att se på saken, även om det passar perfekt in i det feministiska narrativet och viljan att slå tillbaka på det självgoda och superjämställda Sverige, med feministisk regering och allt.

Som svar memas det också friskt med Horace Engdahl som en antifeministisk hjälte, som lyckades krossa det feministiska matriarkatet och återställa ordning och reda i den anrika institutionen.

Men om man ska försöka sig på en seriös analys så handlar nog Svenska Akademien-dramat i huvudsak om hur en skyddad institution med anrika strukturer har skapat en elit bland kultureliten, som är om möjligt än mer verklighetsfrånvänd och icke-folklig än sina kollegor bland författarna, konstnärerna, kulturskribenterna, akademikerna och proffstyckarna som står utanför. Akademien har för kultureliten blivit vad kultureliten är för folket helt enkelt.

Inte nog med att de går runt och hyser de sedvanliga icke-nordiska och dekadenta värderingarna, de lever även i en slags snobbig låtsasvärld, där de upphöjer sig över både kulturarbetare och människa och de problem som deras idéer skapar för dessa, uppenbart totalt oförmögna att förutsäga konsekvenserna och reaktionerna av sina egna handlingar. För konsekvenserna är att sagotillvaron för de elva som är kvar bland De Aderton är över. Det tycks idag inte finnas en enda person inom makteliten som har ett uns förtroende kvar för Svenska Akademien – hela den utom-Akademienska kultureliten anser nämligen att fel sida vann striden och att Danius är en feministisk superhjälte som ska hyllas genom att man postar bilder på sig själv i ”knytblus” på Instagram.

Feministiska ministrar försöker efterlikna Sara Danius och hennes ”knytblusar”.

Men egentligen var det ingen som vann, de båda sidorna förlorar bara olika snabbt.

Det kanske låter märkligt att Horace Engdahl med följe tror sig kunna representera 2000-talets Gustav III och förbli upplysta kulturepoker som suckar av välbehag åt nytänkande och ”moderna” idéer, men själva skonas från institutionernas förfall. Men det är just detta man verkar tro, trots att hela världen nu har dömt ut Svenska Akademien.

Det finns i slutändan nämligen bara två vägar kvar att gå för Svenska Akademien: Att förändras till oigenkännlighet, om än sakta men säkert, eller att helt enkelt upphöra att existera. Med andra ord vandra den långa och destruktiva väg som alla andra svenska traditioner har fått vandra, men som man fram till nu har varit skyddad från bakom de fina salongernas stängda portar.

  • Publicerad:
    2018-04-14 21:00